Snart är det 2008. Ett år går så otroligt snabbt. Varje dag och varje minut går lika snabbt men ändå är det sån stor skillnad. Idag har varit en sån lång dag, minuterna har segat sig fram. Vissa dagar går tiden så snabbt.

Under 2007 hände otroligt mycket. Jag tror att det är därför jag är så trött. Det skrevs och det dejtades, det pluggades och det jobbades, det dansades och det restes. Så mycket känslor, inte konstigt att jag känner mig uttömd. Jag har ätit en påse Non Stop och mår lite dåligt. Men det är som det brukar vara när det kommer till mig och socker. Nu ska jag knoppa. Gott Nytt År, vänner!

Att december med allt sitt julfirande innebär intag av gröt vet ju alla. Men för mig innebär decembermånad även grötintag på grund av mycket skral ekonomi. Men det är okej, för de grejer som tagit stora tuggor av min hushållskassa har varit ypperligt trivsamma och väl värda sina pengar. Med en konsert för tusen, en taxiresa för femhundra och min nya vana att sitta på MM flera gånger i veckan och dricka en latte á trettio kronor kan man verkligen säga att jag använder mina pengar på rätt sätt. Så när jag nästa gång närmas av en stackars medlemsvärvare till en organisation så ska jag ärligt säga att det inte finns utrymme att hjälpa andra just nu för jag är i full färd att hjälpa mig själv. Och det kostar.

Jag har en vän som heter Bengt. Han är en klippa. Det tog ett tag innan vi nådde dit vi är idag, vi hade en liten vänskapskris när vi skulle skriva grupparbete och hade helt olika sätt att närma sig projektet. Men efter att jag fått sura och vara allmänt glåmig ett litet tag och efter att Bengt fått verbalisera sin oro över grupparbetet genom att få mig att känna mig dålig och sen vänt om totalt och uppmuntrat alla idéer jag kom med så har vår vänskap kommit på rätt köl igen. En gång när jag var ledsen var Bengt till mycket hjälp. Jag hade nämligen beklagat mig över mig själv och min situation, sagt att jag känt mig smått patetisk för att jag ödslade så mycket tid och tårar på en människa som jag inte känt så länge. Jag kände själv att detta sörjande var oproportionerligt stort och önskade jag kunde rycka upp mig. Då skrev Bengt så här till mig:

”klart det gör ont just nu, och det är inget man behöver ”rycka upp sig” från. nånstans på vägen har jag lärt mig att alla känslor är lika viktiga att tillåta sig utan att försöka bedöma dem från nånslags utanifrån perspektiv. det är ju ingen som säger att man ska skärpa sig om man skadat sig fysiskt, så varför ska man då behöva göra det när man gjort det känslomässigt. så klart det läker och övergår, men det betyder inte att känslan inte är genuin och att såret inte har ett värde. så var inte arg på dig själv för det förtjänar du inte.”

Sen berättade jag om min oro för att bli så besviken på kärleken att jag till slut blev en bitter och cynisk människa, varpå han svarade:

”jag förstår din oro, men det var inte uppgivenhet jag såg i dina ögon ikväll. det var som om tårar av frustration, det märks på nåt sätt på hela dig att du har så mycket som du vill ge och du kommer träffa någon att ge det till.”

Bengt är mitt orakel, som den kakbakande kvinnan i Matrix. Fast en man. Som inte bakar alls. Men Bengt fick mig att förstå att det är okej att vara ledsen, för det finns inga logiska förklaringar till varför man är ledsen eller hur mycket man är ledsen. Och även om jag stundvis kan gripas av den där känslan som får mig att skruva obekvämt på mig, som gör att jag skäms över mig själv och mina känslor, som får mig att tro att de runt omkring mig tänker ”nej, nu får hon sluta älta och rycka upp sig” så försöker jag sen återgå till den känslan av att acceptera det jag inte kan styra över. Som mitt eget sinnes sätt att lära sig ta förlust. Stora som små.

Säkert sjunger i refrängen i Petters nya utelämnande låt ”Logiskt”, ”det är så logiskt, alla fattar utom du”.

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte hur det blev såhär. Jag förstår inte vad som förändrades, vad som hände under de där dagarna, hur det gick från resor till Gotland i vår till ett avslut. Jag bannar mig själv nu att jag gick på det du sa, jag önskar jag hade varit misstänksam och förberedd på det värsta redan då för att slippa det här nu. Inte för att jag tror att det skulle gjort nån skillnad. Men jag är trött på att känna såhär nu. Jag vill gå vidare. Men jag kan inte, för jag förstår inte. Skulle jag inte sagt alla de där sakerna, skulle jag ryckt på axlarna när du sa det du sa, när du ställde mig mot väggen och frågade vad jag kände. Det är så snopet. Som att alla visste. Alla visste att det här är bara ett spel, en fälla. Lycka till med allt.

I måndags fyllde jag år. Och i måndags såg jag Bossen i Globen. Det var mäktigt. Det var två och en halv timmes glädjesprudlande galej med tusentals glada anhängare. På scen stod Bruce och E Street Band, avskalat och enkelt. Med musik som skulle kunna bära upp Globen utan de där stålbalkarna i taket. Sån ren och skär glädje. Men ibland sjöng han ensam akustiskt, sådär vackert plågsamt. Han kan bära upp Globen själv för fasiken. Och sen kom Dancing in the Dark i slutet och vi dansade på golvet. Dansade sådär som Courtney Cox dansar med honom på scen i videon. Jag hade tagit på mig jeans och min Tootsie Roll t-shirt och skulle passat perfekt dansande på scen. Men det var då det, när Bruce var ung och hade vit Levi’s t-shirt och snusnäsduk knuten i pannan. Vet ni att en om man vill köpa en vintage vit Levi’s t-shirt så är priset ”på förfrågan”. För en helt vanlig vit t-shirt. Knäppt.

Idag har jag gjort pepparkaksdeg. Och ätit upp en tredjedel. Den är god, men inte som mammas när jag var liten. Men mamma har mormors recept. Och de är alltid de bästa. Måste komma ihåg att skriva ner det så jag har det till nästa jul.

Svt har på torsdagar något som heter Filmklubben. Förra veckan såg jag Dog Day Afternoon från -75 med en ung Pacino i huvudrollen som homosexuell bankrånare i bankrån där allt går fel. Den är byggd på en sann historia vilket gör att den får ett dämpat och tragiskt slut, fast bankrånaren under de timmar han sitter i banklokalen hunnit bli en working class hero. New York på sjuttiotalet är en underbar syn. Miljön, kläderna, byggnaderna, stämningen. Det är så platt och avskalat, samtidigt som det är så familjärt.

Ikväll visar Svt Cruising om en polis som jobbar under cover och flyttar in i New Yorks gaykvarter för att försöka lösa ett antal mord på homosexuella män. Filmen är från 1980 och återigen pryds tv-rutan av bilder från ett somrigt New York och en ung Pacino. Denna gång lite mer åttiotal med pudelfrisyr och lite för stor jeansjacka, jämfört med sjuttiotalets white mans-afro och alldeles för tajt jeansjacka.

Jag tycker om de här filmerna. De är orginalen till de filmer vi ser idag. De är avskalade och fokuserade. Ibland inte alltid så bra, men rena. Och visuellt mycket snygga. Den där mattheten finns bara i filmer från denna tid. Vill ni se en riktigt bra Pacinofilm ska ni se Serpico från -73. Pacino i stort hår och stort skägg som ung polis med stark moral som försöker uppehålla moralen i ett hårt korrumperat, ja återigen, New York. Det finns en scen där han insett att han slåss i en match han aldrig kan vinna och bestämmer sig för att lämna allt är fantastiskt fin. Pacinos karaktär Frank Serpico skriker som bara Pacino kan, men det är äkta och inte det minsta pinsamt eller svulstigt. Dimman skymtar längre bort och de står under ett mäktigt vitt brofäste, Serpico i sina hippiekläder och hans överordnade i grå kostym. Så bra. Så bra.

Jag struntar i kärlek nu. Hör ni det. Alla ni som läser detta. Jag klarar mig utan. Om han klarar sig utan mig klarar jag mig utan kärlek. Jag kommer inte bli cynisk, bitter eller arg. Jag är bara färdig. Trött, uttömd, vill inte ge mera av mig själv till någon som ringer och säger att vi inte bör ses mera. Det blir inget mera nu.

Jag spelar inte spel hävdar jag bestämt. Inte sällskapsspel, alltså, för det spelar jag gärna utan spel med andra människor. Det är fel. Jag borde säga att jag inte vill spela spel. För det vill jag verkligen inte. Men gör det tillslut i alla fall. Det är oundvikligt. I början när inte så mycket är på spel, när nästan inga känslor är inblandade kan man vara den man är, då finns det inget att förlora. Sen går det en liten tid och plötsligt finns det så mycket att förlora och jag lägger band på mig själv. Slutar ringa, slutar föreslå träffar, börjar vänta, börjar grubbla. Då plötsligt blir allt ett spel. För nu vill jag mer än innan och då visar jag mindre än hälften. Min stolthet blir som en mur, en stor, ogenomtränglig mur som hindrar mig från att yppa något om vad jag vill och känner. För om det som faktiskt inte finns än skulle försvinna så vet ingen annan än jag vad som försiggått i mitt huvud. Det gör inte att jag blir mindre ledsen eller sårad. Men det kan verka som att jag inte blir det. Och det som syns utåt är det som är verkligt.

Så var det igång igen. Jag antar att jag har en massa saker jag vill säga som låter härligt luddiga, pretentiösa och pseudofilosofiska och som jag vill att den lilla skara som läser detta ska läsa. Men mest skriver jag för att jag tycker om att sitta i skräddarställning i min soffa men datorn på en kudde i knät med en gigantisk Indiskakopp fylld med kaffe eller kamomillte, beroende på vem jag vill vara just då, och känna mig svår. Känna mig som den missförstådda ungdomen, som snart inte kan kallas ungdom, befinna mig i svårmod och resonera kring saker som jag grubblar på. Helst lyssnar jag på svår musik i mina hörlurar så att det inte finns något emellan mig och musiken. Så låter jag Cohen, Jason, Mitchell, Hay ljuda i öronen. De blir mina bästa vänner, de förstår hur det känns att försmäktas, att plågas, att drömma. Det är härligt svulstig och det är svårt till och med för mig själv att ta mig på allvar då. Men det gör inget. För jag tycker om det. Och då skriver jag sånt här. Härligt.

Idag pausade jag mitt abbonemang av hyrfilm. Och nu pausar jag min blogg litegranna tills jag kommit på fötter vad gäller studier och intag av film.