Patrik Peter.
Idag jobbade jag. När lunchrusningen precis satt igång tittar jag upp från mitt kaos bakom kassan och ser Patrik Peter, programledaren på Gomorron Sverige, som just samma morgon höll mig sällskap på tv:n. Han har ett otroligt behagligt sätt, eftersom han är så lugn och varm i tv när han presenterar rapport eller när han intervjuar gästerna i soffan. Det blir hans tur att beställa och jag blir som tolv år igen, för här står en människa som jag beundrar och är fascinerad av och som har en sån karisma mitt framför mig och ska beställa mat. Av någon anledning tänkte jag att jag inte får låta ögonblicket passera förbi, så smått generad säger jag ”Jag såg dig imorse.” VARFÖR säger jag detta? Jag förstår inte själv, vad jag menade att säga var såklart att jag tyckte att han var BRA i morse, inte bara att jag såg honom. Det märktes att han hört det typ tusen gånger, för han svarar på det mest älskvärda sättet ”Du har bra morgonvanor.” Då börjar jag fnittra som ett litet barn, och kan liksom inte skärpa mig. Och sen har ögonblicket passerat. Herregud, ibland är man inte riktigt så vuxen som man önskar. Men han är precis lika behaglig som person som han framstår på tv. Det är uppmuntrande.
Rapport.
Jag tycker inte bara om när någonting går snett för nyhetsuppläsarna på Rapport, jag tycker om hela programmet. Jag känner något varmt för Rapport, programmet som faktiskt varit ett del av mitt liv så långt jag kan minnas. Jag minns alla de där gamla nyhetsuppläsaren, som han som ser ut som en blodhund och Pohlman såklart. Jag kunde heller aldrig förstå de uppläsare som gick över till tv4 istället, det tyckte jag var ett enormt nedköp.
Jag minns den där gamla dekoren, blekt ljusblå och den gamla logotypen med tryckbokstäver. När jag och Sebbe var små var vi alltid tvungna att gå och lägga oss efter Rapport, så därför ville jag att programmet skulle vara för evigt. En påsk skojade Rapport till det och lät en tecknad påskkärring flyga förbi Pohlman och jag och Sebbe skrattade så mycket för det lät så roligt och Pohlman stod där helt oberörd. Rapport tycker jag om.
Saker jag tycker om.
Det finns såklart en massa saker jag tycker om, precis som alla andra. Men sen finns det småsaker som man sällan tänker på som jag tycker om. Till exempel när nyhetsuppläsaren på Rapport glömt sin mikrofon, eller när ett inslag inte börjar som det ska. Uppläsaren blir lite ställd och måste snabbt som attans återställa ordningen. De få sekunderna de gör detta blir de som läser nyheterna lite mer personliga, det är då man förstår att de också är vanliga människor som är trötta när väckarklockan ringer, som måste tvätta kläder, som dricker en kopp kaffe på jobbet, som går till frisören, som blir generade och tafatta. Det tycker jag om. Fortsättning följer.
