Igår var jag på bio, klockan halv ett. Först trodde jag att det bara skulle vara jag i salongen bara för att jag var först, men sen droppade människorna in. Och en kvinna och hennes barnbarn hade platserna brevid mig och de bestämde sig då också för att sätta sig brevid mig vilket gjorde mig mäkta irriterad. Det fanns ju tre tusen andra platser att sitta på, och så sätter hon sig och trycker mot mig. Jag flyttade ett snäpp och hon tittade på mig lite förvånat. Hon kanske blev förolämpad men jag känner inte för att gnugga arm med främlingar om jag inte absolut måste. Så det så.

Filmen, ja. Väldigt behaglig. Väldigt vettigt. Komisk såklart och härligt värmespridande. Precis som en recensent skrev i DN, den ligger på gränsen till smörigt men ramlar aldrig över tack vare himla fina skådespelarprestationer. Steve Carell spelar Frank, Amerikas främste Proustforskare som blev kär i sin manlige elev som i sin tur blev kär i Amerikas andra främste Proustforskare och således försökte ta livet av sig. I vita byxor, vit skjorta och mörkt hår rör han sig mellan människorna som en ängel och är så sympatisk och fantastisk.

Ens liv är lite konstigt, men när man ser sig om kring märker man att andras liv är minst lika underliga.

Det är något med Woody Allen. Det är lustigt för den första filmen jag såg av honom, Manhattan, hatade jag. Alltså inte bara ogillade utan hatade. Gick ut från filmsalen och var ilsk. Tänkte aldrig mera se en Woody Allen film. Nu var detta inte upp till mig, några veckor senare dök det upp en till Woody Allenfilm på mitt filmschema. Det var bara att pallra sig dit och sätta sig ner och vänta på att plågas igenom två timmar till. Men nästa film, Annie Hall blev en bättre upplevelse. Inte så att jag totalt omvändes och blev ett Woody Allenfan men jag kunde lite mera se hans talang och varför han blivit så stor i filmbranschen.

Sen hände nåt konstigt, utan att jag kunde förstå hur det gått till kunde jag ibland få ett konstigt sug efter en Woody Allenfilm. Ibland nästan mot min vilja verkade det som. Det är någonting med hans filmer som är så behagligt, det har gått som ett tema genom de jag har sett, lugna och behagliga filmer. När filmen tagit slut känner man sig inte sådär tom som man ibland kan göra, utan tillfredsställd på nåt sätt. Hannah och hennes systrar är en sådan film, utspelar sig såklart i New York, årstiderna skiftar men hösten går som en röd tråd genom hela filmen. Det är murrigt och härligt, som en mustig gryta med lagerblad och torkade aprikoser. Man får inblick i några människors liv under en period, det finns inte någon början eller slut, det är bara som ett dörr öppnas under en kort period och sen stängs den igen och man själv återgår till sitt vanliga liv. Det är allt. Men det är väldigt trevligt. Och därför tycker jag om Woody Allen.  

Herregud, vart ska jag börja. Det här var den sämsta filmen jag NÅGONSIN sett. Och jag såg inte ens hela filmen. Efter att ha tvingat mig igenom 50 minuter av detta skräp med förhoppningen att filmen skulle ha ett slut som förklarade alla galenskaper och knöt ihop alla trådar somnade jag helt enkelt av utmattning. Filmen var så dålig och oförklarlig och överdrivet blodig att min hjärna bestämde sig för att rädda mig från att bli förstörd för alltid och således fick mig att somna. Å ena sidan önskar jag att jag sett klart hela filmen bara för att få bekräftelsen att hela filmen är sjukligt dålig och totalt osammanhängande in i det sista. Men detta kommer aldrig att hända, för denna film kommer aldrig att komma i närheten av mig igen.

Idag såg vi Jägarna i skolan. Jag har bara sett den en gång tidigare och då mindes jag bara hur obehaglig jag tyckte att den var. Nu, efter den andra gången har jag även insett hur otroligt välspelad den är. Och det obehagliga ämnet till trots är den också väldigt vacker, kontrasterna blir även så effektiva med hemskheterna som händer i det vackra landskapet som skiftar från sommar till höst. Och Lennart Jähkels opera, trots att det inte är han som sjunger på riktigt, mot sjön i solnedgång, oj, oj, så effektivt.

Vad kan jag säga, vilken brilliant film, vilken helt fantastiskt och brilliant film. Jag har inte ord för att beskriva vilket geni Allen är, han lyckas fånga våra innersta tankar, de fula och smutsiga, de som alla har men ingen vill låta synas. Han fångar dem, porträtterar dem och förmänskligar dem. I hans filmer finns inte den gode och den onde, där finns det gode i den onde och vice versa. Den vackra är den fula, den rena är den smutsiga. Hans filmer är som en torktumlare, man kastas upp sen ner och runt, runt, runt, han tvingar en att fråga sig själv saker, han tvingar en att inse att fel är ibland rätt, och att inget beslut kan någonsin vara det rätta beslutet. Bara olika. Helt fantastiskt, jag är helt betagen.

Det är fascinerande hur den vackraste film om kärlek jag har sett är gjord av tre män. Även om filmen blivit höjd till skyarna av en enig kritikerkår och då faller under risken att ha höga förväntningar på sig finns det nog ingen vackrare skildring av två människors känslor för varandra och deras kamp för att hitta ögonblick att uttrycka den. Medan filmen greppar om hjärtat med en fast hand och trycker till kan man bara hoppas att sådan kärlek faktiskt finns.