Det finns en man som vandrar Stockholms gator. Han har nog inget hem, han har missbruksproblem och förmodligen psykiska problem också. Han går med ryggsäck och han går alltid lite snedböjd. Han mumlar och pratar hela tiden, ibland höjer han rösten och låter aggressiv, ibland pratar han bara för sig själv, ner i marken. Jag har sett honom i nästan alla stadsdelar. Han har även kommit in på Vurma. Då brukar han köpa en kopp kaffe och sätta sig ned vid ett bord med jättemånga rör socker. Sen sitter han där tills vi stänger. Och pratar och pratar. En gång började Nathalie prata med honom, jag hörde det in till köket. Och jag förundrades över att de kunde ha ett så normalt samtal men hon lyckades nå fram till honom i mumlandet.

Så häromdagen såg jag honom vid Björns Trädgård. Han hade samma kläder, samma ryggsäck, samma böjda hållning och mumlade för sig själv. Skillnaden var bara att den här gången satt han på en cykel. En ny grå mountain-bike. Det var en så lustig syn. Jag antar att han inte köpt cykeln utan att den var införskaffad på annan väg. Men det såg ändå mycket roligt ut. Det blev ett möte mellan två världar. För nån gång hade han lärt sig cykla. Och så kom han en dag på en cykel.