I början trodde jag att det syntes att jag inte hörde hemma här på den södra ön. Men nu fattar jag ju att det är här jag hör hemma. På nåt sätt känns det som om jag smälter in. Och det där hävdelsebehovet jag trodde skulle dyka upp och plåga mig kom liksom aldrig. Konstigt hemma känner jag mig. Det är härligt. Sen tror jag att det faktum är kvarteren är så oupptäckta ökar min trivsel. Här på söder kan jag gå vilse, vilket jag gjorde häromdagen. Sånt är roligt. Men såklart hittar man rätt mycket snart, för det är ju ganska litet. Men roligt att bara traska omkring och se vart man hamnar.

Andra saker kan också ändra sig. Ena dagen finns det nån som vill laga mat till en och ta hand om en och en annan dag är telefonen ekande tyst. Så söder har blivit mer mitt medan söderbon inte är min längre.