I början: engagemang och exaltation. I slutet: sist prioriterad och inte uppmärksammad. Men ändå ska jag försöka tänka att det inte beror på att jag framkallar dessa känslor när någon lär känna mig. I början verkar jag spännande men sen märks det att jag ju inte alls är det. Och då drar de. Fasiken, jag kämpar verkligen med att inse att mitt självvärde inte förändras av någon annans beteende. Men det är svårt. Så satans svårt. För vad var så spännande i början som sedan försvann om det inte var nåt jag gjorde?

Det finns en man som vandrar Stockholms gator. Han har nog inget hem, han har missbruksproblem och förmodligen psykiska problem också. Han går med ryggsäck och han går alltid lite snedböjd. Han mumlar och pratar hela tiden, ibland höjer han rösten och låter aggressiv, ibland pratar han bara för sig själv, ner i marken. Jag har sett honom i nästan alla stadsdelar. Han har även kommit in på Vurma. Då brukar han köpa en kopp kaffe och sätta sig ned vid ett bord med jättemånga rör socker. Sen sitter han där tills vi stänger. Och pratar och pratar. En gång började Nathalie prata med honom, jag hörde det in till köket. Och jag förundrades över att de kunde ha ett så normalt samtal men hon lyckades nå fram till honom i mumlandet.

Så häromdagen såg jag honom vid Björns Trädgård. Han hade samma kläder, samma ryggsäck, samma böjda hållning och mumlade för sig själv. Skillnaden var bara att den här gången satt han på en cykel. En ny grå mountain-bike. Det var en så lustig syn. Jag antar att han inte köpt cykeln utan att den var införskaffad på annan väg. Men det såg ändå mycket roligt ut. Det blev ett möte mellan två världar. För nån gång hade han lärt sig cykla. Och så kom han en dag på en cykel.

I början trodde jag att det syntes att jag inte hörde hemma här på den södra ön. Men nu fattar jag ju att det är här jag hör hemma. På nåt sätt känns det som om jag smälter in. Och det där hävdelsebehovet jag trodde skulle dyka upp och plåga mig kom liksom aldrig. Konstigt hemma känner jag mig. Det är härligt. Sen tror jag att det faktum är kvarteren är så oupptäckta ökar min trivsel. Här på söder kan jag gå vilse, vilket jag gjorde häromdagen. Sånt är roligt. Men såklart hittar man rätt mycket snart, för det är ju ganska litet. Men roligt att bara traska omkring och se vart man hamnar.

Andra saker kan också ändra sig. Ena dagen finns det nån som vill laga mat till en och ta hand om en och en annan dag är telefonen ekande tyst. Så söder har blivit mer mitt medan söderbon inte är min längre.