December och januari har hittills varit ett enda stort sjok av ångest. Herregud, är det mörkret, är det bristen på snö, är det min flytt, min skola, min framtid, mitt liv? Jag är satans trött på min hjärna nu. Och jag är satans trött på att ifrågasätta mig själv. Kan vi bestämma här och nu att jag duger som jag är? Allt som kommer ur min mun och träffar mina nära och kära lämnar en otrygg plats och hamnar på en trygg plats. Kan vi säga så? Det är okej att säga att man blir ledsen när någon ställer in. Det är okej. Det är inte ett oattraktivt drag. Det är okej. OKEJ. Nu får det vara nog. Nu får det fanimej vara nog.

Imorn stiger en ny Maria upp.