Jag sitter och läser i Maskinskrifter av Friedrich Kittler. Denna bok har varit min fiende tills alldeles nyligen. Jag förstod inte mycket av det jag läste men kämpade vidare. Han skriver bland annat att ”den som helt enkelt bara följer en bokstavsföljd har ännu inte uppnått någon förståelse, utan har endast fått förutsättningarna för förståelse” och jag kände mig mycket träffad. För jag hade inte nått förståelse, inte med Kittler, inte med McLuchan och framför allt inte med Deleuze och hans idé om kontrollsamhället. Men så skriver Kittler vidare att förståelse kräver att man läser något två gånger. Så jag lyssnade och lydde. Satte igång att läsa igen. Och nu plötsligt föll så mycket på plats, jag förstod så mycket mer. Nu kommer denna lilla historia till sin ände. För när jag kommer till slutet av kapitel två har Kittler tagit med ett utsnitt ur Botho Strauss bok Tillägnan, där en mening lyder: ”Det gav honom en känsla av ombonad trygghet att vara en bland tjugo miljoner pliktförgätna tittare som liksom an själv overksamma bevittnade samma händelser i samma sändningsbur, i samma isolering.” Och jag slås av en härligt varm känsla. I denna blogg för mer än ett år sedan hade jag ett inlägg om hur dag-TV får mig att känna mig mindre ensam. Vi kanske börjar förstå varandra nu, jag och Kittler.