Jag och Sven är vänner. Och det är det enda vi är. Och detta har han ansett att vi har varit de senaste månaderna. Och här har jag gått och analyserat och funderat och tolkat hans handlingar på alla möjliga sätt fram och tillbaka och så får man höra sanningen och så känns det lite snopet. Det var lika bra att definiera vår relation tyckte jag, för jag kände att den skapade mer olust än välmående. Så på fredagmorgonen ringde jag och ställde en liten fråga som startade en liten kedja av händelser som rundades av i lördagseftermiddag. Jag fnittrade mig igenom min förklaring till varför jag ringt och när jag berättade bakgrunden till varför jag handlat som jag gjort under sommaren. Folk tror ofta att jag är nervös för att jag pratar så snabbt men nu har jag insett att det är inte alls ett tecken på nervositet, men att ett okontrollerat fnitter är det.

Det regnade och det blåste otrevligt men vi satte oss på en bänk vid Karlbergskanalen och hade ett av de ärligaste samtalen jag haft. Sven är en ärlig människa och hans ord kan låta hårda (vår dialog innehöll minnesvärda repliker såsom: ”jag har sett att vi umgåtts som vänner ända från början och jag trodde jag varit tydlig med det”, ”nu när vi kompishängt så länge så kommer jag inte kunna ställa om mina känslor till något annat än kompiskänslor, bara så du vet”, ”det finns fler faktorer för att det här förhållandet inte skulle kunna fungera”). Ens stolthet såras såklart när någon säger att de inte vill ha en på ett visst sätt och detta kan förväxlas med ett sårat hjärta. För jag vet inte om det beror på att jag just nu läser en kurs som handlar om kvinnor och män och relationen dem emellan och hur, i mina studiers fall, åskådaren tolkar det som sker framför henne. Och jag kan ibland känna att jag förväxlar vissa känslor med varandra och detta främst för att Sven är en man. Och med män ska man ha en viss relation, där vänskap inte varit ett alternativ om både han och jag är singlar. Jag har nu omvärderat denna syn på relationer mellan män och kvinnor. Och visst kan det verka så att detta kan tyckas vara en efterkonstruktion för att dämpa mitt fall men det känns rätt. Mycket föll på nåt sätt på plats. För att jag tycker otroligt mycket om Sven, att jag hyser varma känslor för honom, det är jag fullt medveten om och även han. Och bara för att Sven är en kille så har jag tills nu tänkt att det kan endast betyda att jag är kär i honom, att det är den naturliga vägen att gå. Det faktum att jag tyckt om att hänga med honom som vän under alla dessa månader och att det varit relativt okomplicerat att umgås just som vänner, jämfört när man umgicks under mer parliknande förhållanden, har jag fört åt sidan.

Så såklart var det något som tog slut i lördags, alla mina luftslott raserades. Men det var även nåt som började på nytt. Det var otroligt frigörande att vara så öppen och ärlig men även sårbar och utelämnande. För det kändes som att det som sades hamnade i trygga händer. Och så plötsligt när ens relation med någon har förändrats på ett, kanske inte dramatiskt men i alla fall känslomässigt sätt, så släpper man plötsligt på alla spärrar. För fram till nu, fast jag tyckt om att umgås med Sven har det alltid från min sida pågått ett spel under ytan. Och nu slipper jag allt det.

Nu måste jag dock ändå påpeka att jag inte vet hur vår relation kommer att utvecklas. Jag sa till honom att vi fortsätter umgås som vi gjort och funkar det inte så gör det inte det och då meddelar jag honom det. Men det kan ju också bli så att vår relation tappar syfte, rinner ut i sanden, förändras på ett otillfredsställande sätt och således tar slut. Det kan man ju inte veta än. Dessutom sa jag till honom att vi i början får frisera och ta det lugnt med berättelser om eventuella andra för att det inte ska svarta framför ögonen på mig. Och sen har jag även sagt att jag kanske måste komma att nita alla tjejer han träffar framöver. Men utöver det så är det lugnt. Och därmed sätter jag punkt för situation Sven.

Dagens visdom från herr Freud:

A heterosexual relationship is not made secure until the wife has succeeded in making her husband her child as well as in acting as mother to him.

The traditional man seeks in his mate a mother substitute.

Jag förstår, jag förstår. Och blir samtidigt lite rädd.

Jag har kanske kommit på ämnet till min d-uppsats. Filmens förmåga att framställa människor som lyckade och på så sätt få åskådaren att känna misslyckande. Ska fila lite på detta och sen får man se…

Om man tycker olika om nåt så tycker jag väldigt illa om när den andra personen känner så starkt för något att de hamnar som inom en bubbla och på ett nästan tvångsmässigt upprepar sin åsikt. Detta gjorde jag i morse när du och jag diskuterade Martina Haag. Jag har aldrig sagt att jag inte tycker om henne utan du sa det först vilket gjorde mig fascinerad. Detta är något jag tycker om med goda vänner, de känner en på ett sätt som man faktiskt inte känner själv. I alla fall, du la upp teorier till varför jag inte tycker om henne men jag överröstade dig och dessa teorier genom att gång på gång säga ”men jag tycker fortfarande inte om henne.” Att diskutera med en sådan människa är irriterande för att inte säga totalt slöseri på tid, för det är som att diskutera med en vägg. Men grejen är den att jag tack vare dig, josse, har börjat fundera på varför jag faktiskt inte tycker om henne och jag antar, det hon står för. Du uttryckte dig mer ödmjukt och sa att det kan vara så att mitt ogillande grundar sig på en viss avundsjuka, att Martina har ett liv som jag själv skulle vilja ha och fortsatte med att säga att hon har lyckats balansera alla delar av sitt liv, barn, karriär, ett kärleksfullt förhållande, på ett framgångsrikt sätt och att man själv önskar att man kunde det, eller kommer kunna det. Detta tycker jag är otroligt ödmjukt och jag förstår precis vad du menar och antar att du har rätt men känner ändå ett starkt ogillande. Och när jag funderar känns det som om jag kanske besitter en ovilja att tycka om människor som är lyckade. Och när man sätter det såhär i pränt så blir det på något sätt övertydligt att detta ju endast kan grunda sig i avundsjuka, att jag själv har ett enormt stort behov att hävda mig som en lyckad människa fast mitt liv inte innehåller de delar som jag omedvetet eller medvetet anser att en lyckad människas liv skall innehålla. Och Martina Haags liv gör det.

Här måste jag dock lägga in en parantes, människor som står mig nära och som jag håller mycker varmt om hjärtat önskar jag inget annat än lycka och framgång, deras lycka och framgång orsakar inte något som helst ogillande hos mig, eftersom jag ser dem som en förlängning av mig själv.

Men tillbaka till Martina Haag. Att jag inte vill vara henne är en sak, det kan man förstå och acceptera. Men jag tycker ju illa om henne. En sak är att hennes röst är mycket ljus och barnslig. Och sådant stör jag mig på. Detta är dock såklart inte huvudanledningen. Dessutom har de gånger jag hört min egen röst tyvärr gjort mig tragiskt medveten om att jag själv besitter en ganska barnslig stämma. Sen kan jag känna att när hon pratar om sig själv och sin framgång gör hon det med en överlägsenhet, som att hon är medveten om att andra skulle vara i hennes position. Och detta resonemang låter logiskt i huvudet men när det kommer ut på papper måste jag nästan skratta åt det vansinnigt barnsliga i denna åsikt. För det är en sak att säga det om en människa i ens omgivning, som man någorlunda känner. Men att ha denna åsikt om en kvinna som jag endast hört på radio en gång och vars bild annars bara bygger fantasier och hjärnspöken är ju endast ointelligent. För när man börjar plocka isär sin åsikt märker man att det ju inte finns någon grund till det hela. Och då måste man revidera sin åsikt. Eller hitta starkare argument. 

En sak jag har är att jag inte tycker om när människor får det att framstå som att det inte är extremt pinsamt att behöva erkänna sina brister och nu tänker jag specifikt på när hon i filmen, men som jag har förstått det även gjort i verkliga livet, ljuger som sina kunskaper i sitt CV och sen måste stå till svars för detta och avslöja att hon inte alls besitter dessa kunskaper som hon lovat. I film är detta komiskt och till och med charmigt men i verkliga livet bara plågsamt och pinsamt för att inte säga knäckande. Men är detta anledningen till att jag inte gillar henne? Lite för tunt argument måste jag erkänna. Dessutom är det egentligen en kritik till filmens förmåga att framställa olycka som något roligt paketerat i ett charmigt paket. Så nu har jag gått från att ogilla Martina Haag till att inte tycka något alls. Och känner mig dessutom väldigt mycket vuxnare. Och allt tack vare dig, Josse.

När jag letade efter en specifik låt på min härligt gröna Ipod som jag är lika kär i idag som för några månader sedan så kom jag till bokstaven B och hittade dessa låter i följd i låtlistan och på ett sätt kan jag känna att de i just denna följd symboliserar en del av mig.

Be Mine

Be Mine!

Be my Baby

Be my Lover

Be Natural

Be thankful for what you got

Because

Min utbildning är full av människor som har enorma hjärnor. Alternativt enorma egon. Jag känner mig mycket liten och önskar jag kunde göra mig osynlig. Men tyvärr innebär vuxenlivet att man inte längre kan fly från obehaligheter genom att simulera sjukdom (vilket jag faktiskt aldrig gjorde när jag var barn heller, för jag var ett mycket präktigt barn. Eller var det ångestfyllt?) eller tiga sig igenom diskussion. Nedräkningen till torsdag och antalet timmar jag har kvar att studera på börjar nu.

Jag önskar jag vore en sådan som kunde stoppa huvudet i sanden när jag möter motgångar. Jag önskar jag kunde fly från allt jobbigt och inte känna vare sig dåligt samvete eller besvikelse på mig själv. Men jag måste ta itu med allt och vissa kan tycka att detta är den ärliga vägen. Men ibland önskar jag att jag slapp det, slapp all ärlighet. För jag vet faktiskt inte om det gör det bättre för den som står på andra sidan. Och flyr jag från skolan har jag ju ingenting kvar. Det är bara att ta tjuren vid hornen.

Klockan är alldeles för mycket och jag borde sova för länge sen för imorgon är det första dagen i skolan och jag vill inte vakna med hysteriskt stora påsar under ögonen men kommer tyvärr nog att göra det i alla fall, för man åldras för fasiken för varje dag och det märks inte minst fysiskt och det hjälper inte att äta gräddiga pastasåser och pizza var och varannan dag. Men ibland blir jag bara så trött av att fatta beslut, så jag låter allt bero. Men det är nog mer ett beslut än man tror.