Den där Göran gör mig svag i benen med sin verbala förmåga. Och då menar jag herr Tunström. Hör och häpna:

Ville att hon fortfarande och i all framtid skulle hänga över sin cykel på Storgatan och skrika tvärs över alla: Bastiano, kom och kyss mig, så att folk vände sig om och log, och de som hade bitterheter i halsen sen tusen år, såg ner i gatan och tänkte att henne slutar det illa för.

Och en annan sak – en sten som ligger i vattnet två mintuer är väl inte våtare än en som ligger där tjugo.

Gång på gång försöker jag lära mig tålamod. För jag har nästan inget. Jag vill att stickningen skall bli klar nu, jag vill att jag ska få svar på sms meddetsamma, jag vill att kakorna skall bakas färdigt på stört och jag vill veta hur mitt liv kommer se ut om tre år. Men det går ju inte. Så jag försöker lära mig att ta dagen som den kommer och lugna ner mig. För tänk vad livet skulle bli lättare då. Mamma frågade en gång när jag hetsade om en stickning som aldrig ville bli färdig, vad jag skulle göra när den väl var färdig. Och det gjorde mig helt ställd. För när tröjan är färdig, då börjar jag väl på en ny antar jag. Och då börjar samma process om igen. Men skall man hålla på så då längtar man bara framåt och det låter inte särskilt intelligent. Så nu försöker jag sitta här och njuta av stickningen as I go along. Än så länge går det sådär, det sticker lite i fingrarna av otålighet men skam den som ger sig.

Facebook får mig att försumma min blogg. Skam. Det är skam.

Jag diggar min mobiltelefon väldigt mycket, i alla fall när den väl fungerar. Det gör den nu. Och min favoritsysselsättning är att lägga in personliga ringsignaler på människor i min telefonlista. Och detta gör jag mycket omsorgsfullt, eftersom jag först klipper i riktiga låtar för att få det bästa ur dem som ringsignal och sedan delar jag ut dem bland mina kontaker. Vissa låtar lägger jag på människor som jag inte hörs med så ofta. Detta kan verka underligt men för mig blir det lite av en grej. Jag kan då på en person ha lagt en låt som jag tycker mycket om och när den personen ringer blir jag glad både för att jag får höra en låt jag tycker om och för att just den personen ringer. Sen tycker jag så mycket om när telefonen ringer och bara jag vet vem som ringer redan på signalen medan andra bara hör signalen. Man kan ha mycket roligt med sin mobiltelefon.

Idag har jag fått reda på att jag är grym i skolan. Det var roligt, nej, snarare berusande. Sen flöt resten av dagen fram. Jag är på rätt väg nu.

På kvällen kan mina ögon svida. På morgonen är de svullna. Jag förstår inte vad det kan bero på. Men det visar sig väl. Hösten är på ingång. Och jag känner mig sjukt svår. Att förstå, att orka med, att stå ut med. Och då menar jag för mig själv.

I en film säger de så här:

Frihet som tar liv är ingen frihet. Ett liv som tar ens frihet är inget liv.

Det tyckte jag var vackert.

Det blev ingen smäll. Inte blev allt svart heller. Det blev en utplaning. Skulle föredragit det första, för nu ligger den molande känslan kvar, redo att blossa upp igen. Äsch, det blir som det blir.

Min hjärna kan till och från gå på extremt högvarv. Jag känner mig då som en maskin i en fabrik, där allting dunkar och slamrar, där hjul snurrar och band rullar och det pyser och fräser. Och så känner jag hur maskinen börjar gå snabbare och snabbare och det finns inget man kan göra, man kan bara stirra på allt som snurrar och pyser, rullar och slamrar och känna hur paniken växer i magen. Och man vet att snart händer det nåt, snart kommer en smäll eller en explosion eller så blir allting bara svart. Efter det är det lugnt. Men tills smällen, explosionen eller det svarta kommer finns det inget man kan göra för att lugna maskinen. Tankarna störtar fram som tusen tåg i huvudet: kommer det att gå, kommer jag klara det, kommer han tröttna, kommer hon förändras, kan jag hindra det från att hända, varför ser de inte mig, vad händer därborta? Man måste lära sig att allt inte går att kontrollera.

Jag brukar säga ”det som sker sker” men ibland är det så svårt att acceptera när man känner hur klumpen i magen hårdnar och tillslut blir till en liten sten. Jag är så otroligt rädd att den då aldrig kommer att försvinna.

När jag rensade bland skorna i min garderob föll ett kvitto ut ur en gammal påse. Denna lilla papperslapp säger mycket om min käre vän, Perssons matvanor.

I Finland behövde mamma starkare läsglasögon så hon började rota bland mormors gamla glasögon. Hon hittade dessa. De var mycket roliga.

Jag undersökte glasögonen och hittade något mycket fascinerande. Nämligen detta.

Denna upptäckt diskuterades hela vistelsen hos mormor. Hur hamnade dessa glasögon i min mormors ägor och varför har Playboy satt sitt namn på dem?