Footloose. Kevin Bacon ser ut som en skör flicka i tighta jeans och stor collegetröja. Hans flicka Ariel är benigare än mina köksstolar. Lockarna flyger i håret när fötterna dansar över trägolvet. Här körs chickenrace med traktorer och kvinnor och män slåss med varandra. Musik är förbjudet och prästen är övertygad om att dans framkallar sexuella känslor. Dance your ass off. Don’t you want to kiss me? Some day.

Knäckebröd med tomat och örtsalt. Osedda dvd-filmer i sitt fodral. Ljudet av kaffet som puttrar. Pop Non Stops gamla jingel. Svt:s sena filmer. Nya kläder som ligger kvar i inköpspåsen. Ensamma promenader tidiga helgmornar då många sover. Det finns mycket jag tycker om och som skänker mig glädje. Sen finns det saker som fyller mig med oro.

Skrikiga ungdomar utanför mitt fönster. Kontoutdraget i slutet av månaden. Att släcka lampan efter en skräckfilm. Framtidsplanerna och tanken på sysselsättning. Rädslan över att livet inte artar sig som man tänkt sig. Sökandet efter kärlek.

Jag tror jag skall ta mig en till smörgås och fundera på detta.

Igår kunde jag inte somna. Jag lade mig i sängen klarvaken vid halv elva och började läsa min bok som jag tänkte läsa tills jag blev sömnig. Grejen var bara den att jag blev aldrig sömnig och boken är fruktansvärt dålig. Så tillslut lade jag ner boken och tänkte att sömnen kommer väl till mig utan bok. Detta var fel, för jag låg och vred och vände mig i en evighet. Och när man ligger där i mörkret och väntar på att sömnen skall nå en hinner man fundera på tretusen saker. Vissa saker är konstruktiva och andra är helt förvrängda.

Igår när jag låg och grubblade kom jag fram till en sak. Och det är att jag tycker om att vinna. Detta är ju inte så underligt, det gör många. Men jag försöker utstråla att jag inte bryr mig så mycket om att vinna. Här uppstår ju ett problem, en krock mellan vad jag känner och vad jag försöker utstråla. Ibland när jag vunnit glömmer jag av att jag försöker upprätthålla en bild av en person som inte bryr sig om att vinna och min stolthet över att ha vunnit tar över. Då hinner jag kanske fälla en och annan irriterande kommentar och ansiktet skiner av vinnarlysta, tills jag kommer på mig själv och försöker låtsas som ingenting. Jag har märkt att när man spelar eller tävlar i par och vinner är det ännu enklare att låta vinnarskrytsamheten ta över, som att det är mer berättigat att skryta om sin vinst när man var två som orsakade den. Så nu får jag sluta larva mig och försöka framställa mig som en bättre människa än jag är. Lite ångestladdat, men ganska frigörande.

Midsommar är över, det känns alltid lite underligt. När man var liten var midsommar lite av höjdpunkten på sommaren av någon konstig anledning och den stämpeln lever kvar så smått. Efter midsommar känner man helt klart att en del av sommaren passerat. Det är klart, större delen är kvar och jag njuter fortfarande stort, men en etapp är avklarad. Midsommar var härlig, med bad och brännboll, sill, grill och nubbe, dans på altanen och när regnet började falla, dans under markisen.

Men tillbaka i staden väntar andra sommarens alla nöjen. Promenader på solvärmd asfalt, fötterna i fuktigt gräs, vin i immigt glas, luncher på uteserveringar. Mörka, svala biosalonger när solen gassar eller mörka, varma biosalonger när regnet strilar. Jojo, nu är det sommar.

Ikväll när jag kom hem gick min lampa i hallen sönder. Även om det har hänt tusen gånger så blir jag alltid lika rädd, det blixtrar till och smäller och sen blir det svart. Lite som blixten. Obehagligt. Men lättåtgärdat. Varde ljus.

Alohaburgaren är tillbaka på Max! Sommaren är gjord. Premiärintaget gjordes lördagen den 16 juni och det smakade himmelskt. Go fetch!

När man har rört sig bland människor några gånger börjar man snart ana vissa trender bland folket nere på stan och här följer en liten redogörelse för vad som är rätt och fel här i staden.

Först fakta om hur man måste gå klädd. Damer skall egentligen täcka allt förutom händer och ansikte. Men nere på stan så går många i öppna skor och ibland även i byxor som är lite för korta. Sjalarna som täcker huvudet sitter ibland långt nere på hjässan och blottar således en massa hår och skalle. Detta anses här vara att bryta mot reglerna och de flesta gör det. Män får gå i t-shirt och långbyxor.

För damer:

Här går de flesta damer klädda i en tunn ytterrock, så kallad roposh. Denna kan vara gjord i linne, såsom min, eller i andra intressanta material såsom bomull eller polyester. Majoriteten är svart men det finns även lite mer vågade alternativ, leopardmönstrade, prickig satin eller svarta spetsdetaljer. Sen finns såklart några däremellan, beiga och bruna som liknar någon form av trenchcoat. Den populäraste modellen går till över knäna, men eftersom jag anses vara mycket lång här så går min lite över mitten av låren. Ibland finns skärp, ibland bara knappar och ofta både och. Denna har man som sagt nästan alltid på sig, inne som ute, om man inte är med familj. Med familj får man gå klädd hur som helst, jag har på mig ett par lösa byxor som här heter pydjame, hängiga bak och fram och en t-shirt.  I alla fall, back to fashion. Den svarta roposhen ackompanjeras många gånger av en svart så kallad marghne, vilket är ett tygstycke som är ihopsytt och som man trär över sitt huvud. Denna täcker huvudet och slutar nedanför axlarna. Alla som går i grundskolan måste ha på sig en sådan men många andra fortsätter att ha det, det är traditionellt och enkelt. Den är även ganska praktiskt för den glider inte av huvudet på samma sätt som en sjal gör.

De som vill vara lite mer rätt har på sig en sjal. Antingen kan man ha en fyrkantig sjal och denna kallas rosari eller en avlång sjal som kallas schal. Den avlånga anses vara lite mer trendig och vågad då man liksom lindar den löst kring huvudet och hals och slänger den nonchalant över axeln. Den fyrkantiga knyter man runt huvudet som en påskkärring. Fortfarande är den fyrkantiga rosarin vanligast. Det finns tre tusen sjalbutiker som säljer sjalar i alla färger och mönster och kvinnor lägger ner mycket tid på att prova och välja rätt sjal. Mycket populärt här är att tupera upp framhåret och sedan låta kanten på sjalen ligga där den lilla tuperade kullen tar slut om ni förstår vad jag menar. Ibland kan man se kvinnor, främst yngre, som gått in helhjärtat för det och tuperat upp håret tio centimeter. Mycket intressant.

Här får man egentligen inte sminka sig förrän man är gift men några av mina kusiner sminkar sig lite i alla fall. Men mycket blygsamt. Är man gift däremot kan man go wild. Och det gör de flesta, ögonbrynen är mycket viktiga här och man ser mycket vackra ögonbryn. Sen kan man se varianten som vacker, som är lite för stylade, skarpa och smala och väldigt arga. Många har mycket täckkrämer och skarp ögonsminkning. Ögonsminkningen kan vara mycket vacker, igår såg jag en kvinna i en roposhbutik som hade så vackert målad eyeliner att jag måste prova det så fort jag kommer hem. Förutom sjal, smink och hår så är smycken stort. Gärna ädelstenar och guld som blänker pryder kvinnors händer och öron.

För män: Trendiga män har gärna bockskägg. Jeans i en lite tightare modell är populärt samt t-shirtar och tighta skjortor. So far so good. Har även sett mycket snygga skor, typ flipflopmodell i skinn som känns trendigt och rätt i tiden. Här kommer det intressanta. Trendigt just nu för män är stort hår. Och då menar jag stort. Ju större desto bättre. Man skall liksom tupera upp det och spraya det så det står rakt upp. Jag överdriver inte när jag säger att jag sett unga män i minst sju centimeters hår rakt upp. En minoritet har anammat denna trend men det känns som den är på uppåtgående, pratade lite med min kusin mohammad om detta. Man får se vad som händer.  Män är tyvärr inte så intressanta här så här tog fashionreport slut.

Det var en tapper skara som begav sig iväg på vandring på Mashhads kullar tidigt imorse. Klockan kvart i fem blev jag och pappa hämtade av min farbror Ahmad och så begav vi oss till utkanten av staden, till ett vandringsstråk som Ahmad vandrat många gånger innan. På vägen mötte vi upp tre andra bilar och vi blev tillslut nio stycken, vandringsledaren Ahmad, hans dotter Sara och hennes man Mehdi, min andra farbror Said och hans fru Nadia, mina kusiner och även syskonen Minou och Mohammad och pappa och jag. Dagen till ära hade jag klätt ut mig till Tintin i mina militärgröna vadlånga byxor som påminde om äppelknyckarbyxor, vita strumpor och svarta skor. Den några storlekar för stora anoraken på överkroppen fulländande min kostym och med sjalen kring huvudet såg jag ut en persisk Tintin. Gräsligt vill säga. Alla här måste tycka det är besynnerligt att jag har så fula kläder på mig trots att jag kommer från Sverige, som anses så modernt. Allt är faktiskt pappas fel, jag borde faktiskt veta att jag inte kan lite på honom vad gäller fashionsense. Det var han som sa åt mig att ta med mig stora heltäckande kläder och det var i packningsprocessen som jag insåg att min garderob till stor del består av tighta, urringade plagg i genomskinliga färger. Kläderna som åkte ner i väskan till Iran innehöll således inte det bästa ur garderoben. Det första vi gjorde när vi kom var dock att handla en svart linnekappa och två sjalar som gjorde att jag såg ut som alla andra. Det var en start.

Jag är i Iran. Det är lite omtumlande men mycket trevligt. Jag har en gigantisk släkt och alla är så glada att jag är här. Fortsättning följer.