Min mamma berättade för mig en gång att när hon var ung och bodde i Björneborg shoppade hon vansinnigt mycket. Hon berättade att så fort lönen kom brukade hon gå till sin favoritaffär och shoppa upp nästan alla sina pengar. När hon åkte hem till Kiikoinen hade hon alltid magrat eftersom alla hennes pengar gick till kläder. Jag minns att jag alltid tyckte att detta var fascinerande, lite som Carrie i Sex and the City som säger att när hon var ung brukade hon köpa Vogue framför mat eftersom ”it filled me more.” Länge trodde jag att mamma stod ut med hunger i veckor bara hon fick sina kläder för att sedan åka hem och äta upp sig och sen började samma veva igen. Lite senare berättade hon att eftersom hon jobbade i restaurang så kunde hon äta mat där så total svält var det inte. Jag märker att jag är lite likadan. Jag har blivit en expert på att laga ekonomiska och mättande grytor med bönor och linser. Jag älskar soppa och knäckebröd, sill och potatis, korv och makaroner. Detta går väl ihop med mitt begär för t-shirtar med tryck och klänningar i sjokmodellen. Tur att man kan komplettera sig själv.

Det är mörkt, mörkt, mörkt. Ångesten frodas i varje hörn och vid varje skäl, där det finns en möjlighet att välja en annan väg, en väg som leder tillbaka till ljuset väljs alltid vägen mot mörkret. Livet är ju faktiskt inte riktigt så. Men det kan vara skönt att se det skildras så för en gångs skull. ”Även när livet är lätt är det svårt”. Jo minsann.

Det är något visst med skolavslutning. Jag har slutat skolan så många gånger att det borde har förlorat sin charm men idag märkte jag att det fortfarande känns lite speciellt. Dessutom kan det nästan inte räknas som skolavslutning denna gång eftersom det bara är en liten kurs som slutar. Men när föreläsaren börjar knyta ihop sina trådar och samla ihop faktan och introducera hemtentan är det en speciell känsla som infinner sig. Man vet att ledigheten närmar sig och att sommaren snart är här. Skolan blir tom och ödslig och rutinen försvinner. Men det är inte än. Kultivering i några dagar till.

Efter att ha tagit en liten kvällspromenad i regnet med Kristina kommer jag hem, sätter på tv:n, zappar igenom kanalerna och plötsligt hör jag en mycket bekant slinga. Öronen känner igen det den hör innan ögonen hinner uppfatta vad de ser på tv-skärmen. En väldigt behaglig känsla sprider sig i kroppen, en känsla som är svår att beskriva, en känsla fylld av en slags värme, jag antar att det är ungdomens naivitet. På tv:n visar de Titanic. Jag vet att den är filmhistoriens största klyscha, men det är något inom som väcks. Jag var sjutton år när den kom och sveptes med av kärlekshistorien, passionen och tragiken. Såg den tre gånger på bio och grät floder. Lyssnade på musiken från soundtracket och drömde om kärlek och att bli räddad av Leonardo di Caprio som förklarar sin kärlek för Rose på första klass-passagerarnas gym.

Tio år senare, lustigt nog, är scenen i fören i solnedgången lika laddad. Jag glömmer allt vad teknik och kvalitet heter och sveps med totalt. Kärlek, vissa saker förändras inte. Sen börjar allt ju gå snett. Då är det skönt att man kan stänga av. Och så kan vissa saker få vara som de är.

Jag är ledig i helgen. Det känns lite underligt, det känns som om det var ett tag sen. Gick upp klockan åtta, trodde klockan skulle ringa närsomhelst och kom sedan till min stora förtjusning på att det inte kommer ringa idag. Men jag var pigg så jag lade mig i sängen och läste om Morricones filmmusik till Leones filmer. Uppfinningsrik man det där. Klockan tolv på lördagar är det alltid Tracks och idag håller Kaj Kindwall i trådarna vilket fyller mig med ett lugn. Inte för att jag har något emot hans ersättare som dyker upp med jämna mellanrum, jag har vant mig vid hans röst nu men Kaj är orginalet. Solen skiner ute men det verkar blåsa nåt otroligt. Önskar jag bodde högst upp, då skulle jag se ut över Kungsholmen från mitt fönster. Människor som promenerar vid Karlbergskanalen, dricker kaffe, rastar hundar och sitter i solen. Snart ska jag också gå ut ett litet tag så jag stressar inte. Jag sitter bara och väntar på att mitt riktiga liv skall börja.

Jag har blivit en eskimå. Min igloo är min lägenhet. Jag älskar att sätta nyckeln i låset och sen stampa in i min hall, hänga av mig jackan, slänga nycklarna på bordet, byta om till hemmakläder och sen placera mig i soffan tills dagen blir kväll och kvällen så småningom blir natt. Där läser jag, där pluggar jag, stickar, skriver och sover. Surfar, äter, pratar i telefon, tittar på tv. Ibland drar jag ner persiennen för solen lyser in och stör, ibland drar jag ner den för att jag vill vara ifred. Ibland regnar det och dropparna hörs med jämna mellanrum. Ofta fastnar jag alltför ofta på en och samma plats och kommer inte i säng förrän sent. Ibland gör jag mig en knäckemacka halv elva och dricker ett glas mjölk. Ofta har jag då funderat i en halvtimme om jag skall orka gå ut till affären och köpa mig en påse chips men det slutar alltid med att jag aldrig orkar. Då fungerar knäckebröd ganska bra som substitut. Ofta tittar jag på Scrubs sent på kvällen innan jag går och lägger mig. Mitt hem är min borg. Sannerligen.

Idag när jag var på väg hem och kom gåendes på vägen mot mitt hus tittade jag upp och betraktade husfasaden. Jag tror att min fasad är klädd i minst nittio fönster och att titta på den när det är mörkt är ganska trevligt för då ser man vad folk gör och hur många som är hemma. I alla fall, när jag ikväll tittade upp såg jag att det var två personer som tittade på samma tv-program eftersom deras fönster blinkade blått samtidigt. De hade dessutom släckt alla andra lampor så det enda skenet som sågs utifrån var just från tv:n. Sen när jag fortsatte att titta såg jag att ytterligare två lägenheter hade den kanalen på och alla andra lampor släckta. Fyra fönster blinkade i takt, ett högst upp, ett längst till höger, ett i mitten och ett längst ner. Detta var väldigt fascinerande och egentligen ville jag stanna och fortsätta titta men vågade inte riktigt. Men det kändes litegranna som i Närkontakt av tredje graden, som ljussignaler som skulle tolkas på ett visst sätt. Men hur?

Jag har inte ätit en frukt på flera dagar. Det är väldigt konstigt. Jag brukar äta ganska mycket frukt. Men just nu är det en konstig fruktperiod, mitt emellan två bra fruktperioder. På vintern smakar alla citrusfrukter väldigt gott, apelsinerna och clementinerna är i sitt esse. På sommaren finnas alla andra frukter, persikor, nektariner, plommon, meloner, aprikoser. Allt är så sött och saftigt och man äter frukt i mängder. Men just nu, just nu är allt bara trist. Jag har förätit mig på äpplen, gröna och röda och de smakar inte roligt längre. Apelsinerna är torra och trista och gör en bara besviken. Bananer är ju gott men det går bara att äta så många. Så just nu är det lite trist med frukt. Tur att det finns choklad då.

Det här är min mamma och pappa. Jag tycker väldigt mycket om dem. Även om de ibland behandlar mig som om jag vore fortfarande vore åtta år. Men det får jag väl stå ut med.

Jag har varit ute och promenerat med Josse i Hagaparken i drygt en timme och vinden blåste ymnigt samtidigt som solen sken. Sjukt härligt och det tyckte Lucas med.

Nu känner jag ett starkt behov av att lista helgens favoritlåtar.

Under my Thumb – Rolling Stones

Lady – Kenny Rogers

Islands in the Stream – Dolly Parton och Kenny Rogers

Walk on By – Dionne Warwick

Downtown – Petula Clark

Och sen måste jag nämna Don’t let it bring you down med Annie Lennox.

Lyssna och NJUT.