Jag är så trött på ord, så trött att sätta ihop dem i meningar och låta dem förklara vad jag tänker, känner, menar. Ord är bara bokstäver ihopsatta i olika kombinationer, hur ska de idag kunna förklara vad jag menar? Jag lägger ner det nu, orden har tagit slut för denna gång. Återkommer när de återfått sin betydelse.

Det är så underligt hur jag tänker. Jag planerar inte bara en dag eller en vecka framöver. Jag tänker hela livet. För varje sak jag gör tänker jag hela livet, hur ska detta bli resten av livet. Jag tror jag måste lära mig att det inte blir så, inte som jag vill, inte som jag planerat, att jag inte vet vad som ska hända imorgon, att jag knappast kan veta vad som händer år från nu. Jag trodde min första kärlek skulle vara livet ut men det blev inte så. Om något sagt det i början skulle jag bara skrattat och tänk att de vet inte vad de pratar om.

Jag måste lära mig att saker förändras, tar slut, skiftar fokus, går upp och ner och jag kontrollerar inte det som sker runt omkring mig, det som rör mig, det som innefattar mig. Det enda jag kan göra är att vara ärlig med mig själv och de som är nära mig. Men ärlighet innebär sårbarhet, innebär att blotta sig, det man känner och tänker innerst inne. Rädslan och stoltheten biter tag i mig, orden stockar sig i munnen och pannan veckas och rynkan mellan ögonbrynen dyker upp. Kontrollen rämnar och bristen på kontroll över situationen och dess utkomst gör att frustrationen börjar växa. Det är svårt att släppa tankarna och de lägger sig som en blöt filt över en trött kropp.

Jag ska sluta vara så rädd, så rädd för att förlora, för att visa vad jag känner och tänker, för att skrämma, för att locka, för att ta emot, för att falla. Det gör ont men då har man i alla fall levat.

Jag sitter hela dagarna och skriver, skriver, skriver. Jag får kramp i armarna och klockan tre känns mitt huvud som en ballong. Proppfylld med luft. Det känns som om det enda jag gör är flyttar omkring ord i stycken och sen flyttar jag omkring stycken. Vart ska det här leda? Bara 11 dagar kvar.

It’s been some time since we last spoke
This is gonna sound like a bad joke
But momma i fell in love again
It’s safe to say i have a new girlfriend

And i know it sounds so old
But cupid got me in a chokehold
And i’m afraid i might give in
Towels on the mat my white flag is wavin’

I mean she even cooks me pancakes
And alka seltzer when my tummy aches
If that ain’t love then i don’t know what love is

We even got a secret handshake
And she loves the music that my band makes
I know i’m young but if i had to choose her or the sun
I’d be one nocturnal son of a gun

It’s been awhile since we talked last and i’m tryin’ hard not to talk fast
But dad i’m finally thinkin’ i may have found the one
Type of girl that will make you way proud of your son

And i know you heard the last song about the girls that didn’t last long
But i promise this is on a whole new plane
I can tell by the way she says my name

I love the way she calls my phone
She even got her very own ringtone
If that ain’t love then i don’t know what love is

It’s gonna be a long drive home but i know as soon as i arrive home
And i open the door take off my coat and throw my bag on the floor
She’ll be back in my arms into my arms once more for sure

She’s got a smile that would make the most senile
Annoying old man bite his tongue
I’m not done
She’s got eyes comparable to sunrise
And it doesn’t stop there
Man i swear
She’s got porcelain skin of course she’s a ten
And now she’s even got her own song
But movin’ on
She’s got the cutest laugh i ever heard
And we can be on the phone for three hours
Not sayin’ one word
And i would still cherish every moment
And when i start to build my future she’s the main component
Call it dumb call it luck call it love or whatever you call it but
Everywhere i go i keep her picture in my wallet like you

Man har ju hört om hösttrötthet, men det måste finnas vårtrötthet. Jag är så satans trött, kan somna närsomhelst, hursomhelst, nästan varsomhelst. Jag får inte läsa läxor i varje sig sängen eller soffan för då somnar jag garanterat. Jag satt på studentpalatset och höll på att somna över mina böcker och då satt jag ju upp. Men därinne var luften så dålig. Jag tror att kroppen inte är beredd på att ljus, all vind, all sol. Det är nog så. Man är utomhus mer och frisk luft skall ju göra en trött, det fick man ju alltid höra när man var liten. Sen är hjärnan igång hela tiden, det gör en också trött. Mycket att fundera på, mycket att lösa och bestämma sig för. Eller mycket att bara släppa. Men det gör en också trött. Ibland är det nog bara att låta tröttheten ta över. Och så vaknar man pigg. Och det är sommar.

Man ger så mycket man vill ge. Av allt antar jag. Kärlek, stöd, bekräftelse. Ger man ingenting så är det för att man inte vill ge någonting. Om man lever efter den parollen. Det är ju tacksamt att veta. Skulle bara vilja veta det då. Paradoxer är inget för mig. I alla fall om det kommer från någon annan än mig. Fan vad trött jag blir. Är det så jävla svårt att säga NEJ? Nej, nej, nej, nej, nej. Jag vill inte, jag kan inte, jag har ingen lust. Det är okej. Så länge ens existens uppmärksammas. Jag blir så trött, ni anar inte.

De senaste morgnarna har jag vaknat runt klockan sex på morgonen, helt av mig själv och känt mig pigg. Det är mycket besynnerligt. Jag vill påstå att det beror på att jag har persiennen uppdragen och vaknar av ljuset utanför. Inte för att jag ser solen, eftersom solen går upp bakom huset som finns utanför mitt fönster och inte dyker upp i mitt rum förrän på eftermiddagen. Jag ser bara en ljus himmel, först är den vit och sen förändras den åt det blåa hållet och blir slutligen klarblå. Och jag ligger här i sängen och tittar ut och känner mig som ett barn på sommarlov. Då man vaknade och drog på sig shortsen och tennisskorna och sprang ut. Då det fortfarande lite kyligt i skuggan och daggen låg kvar i gräset så att tårna blev blöta genom skorna. Och det luktade friskt och nytt. Men sen blev solen strålar allt starkare och varmare och man lekte i skogen, på slänten, i trädgården. Och sommaren varade för evigt.

Min bror kunde aldrig sova med persiennen uppdragen. Hemma hos mamma är hans rum det enda med persienner och det var alltid kolsvart där på morgonen. Mitt rum står i solläge, så när solen går upp på morgonen strålar det rakt in. Där kan man på sommaren vakna klockan fyra av att rummet badar i solsken. Men det har aldrig stört mig, jag somnar lätt om. Och gör jag inte det så gör det inget. För vem kan bli irriterad på sol?

Min bror sov även med öronproppar ett tag. Det var som om han sov i en bubbla, i mörker och i tystnad. Lite som nu. Det är en tröst. Han sover som han föredrog.

”Varje gång som du ler hugger det till i mitt bröst för jag vet att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer få ligga bredvid och kalla dig för min.”

Är detta inte tillräckligt för att man skall falla pladask? Man ska lyssna på ”Varje litet steg” när man just vaknat, då känns allt lite lättare.

När man grubblar skall man tänka på att allt löser sig förr eller senare, på ett eller annat sätt. Det är viktigt att minnas.

Idag var en sån dag, en dag då tårar flödade, då kroppen kändes tung, då himlen var mörk och jag kände mig som den mest oförstådda ungdomen i universum. Fast jag inte är någon ungdom. Det syntes i ögonen, det syntes i kroppen och i sinnet. Det var tomt men ändå tungt. Jag njöt av mörkret i bio Mauritz medan det gula ljuset flödade över mig. Filmen var cirkulär, den började där den slutade och regnet föll och kärleken dog. Men först dog människan. Där sattes tonen för idag.

Han som alltid sätter sig bredvid mig i klassrummet satte sig bredvid mig igen. Men vi säger aldrig något till varandra. Jag vet inte varför. Efter skolan lånade jag en bok om en rysk regissör. Hemma blev jag bara ledsen igen. Jag tycker ju som bekant om att tycka synd om mig själv. Fast jag blev omhållen, tröstad och klappad på kinden förblev dagen olustig. Jag var fundersam och tyst, trött och less. Vi såg Garden State. Det var så fint och jag kunde aldrig sluta gråta. Först för att det var så vackert och sen för att det var så sorgligt. För vackert på film är ju inte vackert på riktigt. Och det gör det så sorgligt. Men jag är nog också lite känslig.