I fredags var jag och Katta ute och gjorde stan osäker. Det var väldigt skoj men det är rätt fascinerande, den här gå ut-grejen. ”Vi ska gå ut” säger man och alla förstår vad man menar. Det inkluderar att klä upp sig, dricka alkohol, mingla med andra människor och samtala samtidigt som man lyssnar på hög musik. Och inte tala om att dansa. Vad gör man egentligen då? Står i grupp på ett golv och rör på armar och ben till musik. När dansgolvet är nedsänkt så att man kan stå och blicka över havet av dansande människor blir detta fenomen till och med ännu mera fängslande. Dessutom ser människor ut att vara mycket mindre. Och sen går man vidare och tar ett till glas vin klockan två. För att sen komma hem och slänga sig i sängen som snurrar lite. Och under de timmar man varit ute har en massa små möten ägt rum, möten med människor man aldrig träffar igen. Och vissa kvällar blir lyckade och vissa blir mindre lyckade och man kan aldrig veta i förväg vad som kommer hända.

Igår åt jag nyponsoppa med keso, ett mål mat som passar alla tider på dygnet och som är otroligt gott. Jag måste nästan säga att keso i nyponsoppa är godare än glass i nyponsoppa. I alla fall, när man har i en klick keso och sen äter några skedar så bildas det ett häftigt mönster i soppan, det vita i keson formas till en galax i den orangea bakgrunden. Mycket fascinerande. Men ikväll ska jag äta lasagne. Det är inte lika spännande.

Jag grubblar mycket, funderar och bekymrar mig och vrider och vänder på allt. Det är tröttsamt, energikrävande och ger inte så mycket. Små saker blir stora i mitt huvud, upptar viktig plats där annat kunde vara. Trevliga saker eller i alla fall vettiga saker. Utvecklande och stimulerande saker. Men istället fylls huvudet av tankar som känns som potatismos.

Men så bestämde jag mig häromdagen. Jag blev otroligt trött på mig själv och situationen och den bortslösade tiden. Så jag släppte alla grubblerier. Och blev tio gånger lättare. Det kändes nästan som att jag smet från något jag måste göra och den känslan var härligt lättsam. Och så mycket tyngd som lyftes. Inte för att jag slutat bekymra mig helt och hållet, nej, det gör jag ju såklart fortfarande men inte i samma utsträckning. Så istället för att bekymra sig för vad som komma skall försöker jag istället njuta av det jag har och det som gör mig glad just nu. Och detta har nu varat i tre dagar och jag känner att jag är på rätt väg.

Idag ramlade jag. Jag föll handlöst nerför trappan på Vurma. Detta skedde klockan åtta på morgonen, jag hade precis kommit till jobbet, skulle ner och byta om, hade hörlurarna på och lyssnade och sjöng till Robyn. Mina skor var blöta undertill och jag slinter på ett av de första trappstegen och sen är det kört. Jag faller och första smällen gör såklart ondast, vår trappa är av sten, och sen studsar jag nerför trappan. Min hjärna är fullt fokuserad och så fort jag har slutat falla okontrollerat studsar jag upp för att känna om mina ben fungerar. Vilket de gör. Då kommer den satans smärtan och jag böjer mig framåt och primalskriker. Herregud, vad ont det gjorde. Och nu har jag ett snyggt blålila märke som pryder baken min. Tur att man inte är benskör eller 70 år gammal, utan en spänstig ungdom. Nästan i alla fall.

Väntar på bussen, väntar på helgen, väntar på livet. Det har jag gjort i tjugo år.

Det säger Maria. Och Raymond håller med.

Det är söndagkväll. Klockan är tio. Mina linser gör mina ögon trötta och torra men jag försöker blinka bort det. Jag har tänkt gå och lägga mig i två timmar nu men inte kommit upp ur sängen. Jag har en massa kuddar uppbullade bakom ryggen och datorn i knäet. Jag har lyssnat på Moby och Coldplay, Natalie Merchant som sjunger Elvis samtidigt som tv:n är på och nyheterna visar en skola i Bronx där de använder musik som en del i undervisningen. Jag har läst dina sms och blivit varm i kroppen. Jag har tryckt näsan mot kudden och känt en numera bekant doft av parfym och hårvax. Och nu är klockan halv tolv.

Idag bakade jag bullar och de blev inte bra. Jag hade fantastiska bilder framför mig om bullar som var söta som bara den och mjuka och fluffiga. Fest för gommen. Och visst var de fina, superstora och himla vackra. Men sen så smakade de nästan ingenting. Mamma säger att jag överdriver, ”du är alltid så kritisk”. Men helt seriöst, jag tyckte jag hade brett  på kraftigt med smör, socker och kanel inuti. Var nästan rädd att de skulle smaka för sött. Men de smakade bara vetebröd. Sjukt trist.

Jag är sjukt uppgiven ikväll. Ibland känns det som om livet består av en tegelmur som är helt omöjlig att ta sig igenom. Som den där väggen i En officer och en gentleman som Seegar inte kan ta sig över. Hon kämpar och faller och försöker igen medan hon gråter hulkande och hånas av sergeant Foley. Tillslut får hon passera vid sidan om. Så känns det ikväll. Fast det liksom inte finns nån väg att gå runt, utan man står istället bara och stampar och försöker förgäves hitta en lösning att komma över.

Det är tröttsamt att följa en dröm. Det går bara att leva på parollen att man ”gjorde i alla fall det man ville” en viss tid. Till slut blir det bara lite patetiskt. Hur länge skall man försöka innan någon måste säga att man kanske inte är ämnat till att göra detta? Det var bra att du drömde, men nu är det dags att vakna upp och inse faktum. Jaha. Vad gör man då? Börjar om? För trettonde gången i följden. Då borde man kanske inse att det är inte omgivningen det är fel på utan möjligtvis en själv.

Folk frågar när jag är färdig. I vår svarar jag. Och biter mig i läppen. Och tänker ”förhoppningsvis.”

Jag kan inte ens hålla mina blommor vid liv, de dör en efter en. Jag vattnar dem och de dör, jag torkar ut dem och de dör. Kanske är det ett tecken.