Att jobba inför en deadline är påfrestande. Jag måste lära mig att släppa saker, lämna ifrån mig dem och inte analysera varenda bokstav, ord och formulering. Jag måste acceptera att det bedöms och kritiseras av andra och att det kräver en del uppoffringar. Att till sist stiga åt sidan och betrakta ett färdigt verk som ett fristående objekt och inte som en förlängning av mig själv. Och det ska jag lära mig. Imorgon.

1. Don’t stop believing – Journey

2. The Winner Is – Mychael Danna

3. Elevator Beat – Nancy Wilson

4. All good things – Nelly Furtado

Tänk så snabbt saker och ting kan förändras från en vecka till en annan. Eller från en dag till en annan. Häromdagen läste min arbetskamrat Linda mitt och även hennes horoskop för 2007. Skyttens år skulle bli otroligt händelserikt och spännande. Hon nickade och verkade känna att så kunde det minsann bli, medan jag bara kände att nej, det där gäller inte mig. Och sen, bara några dagar efteråt så var det som om livet rättat sig efter horoskopet och det kändes som om allting bara vände. Nya möjligheter uppenbarade sig från ingenstans och så kändes det som om allt tog en ny vändning. Det är himla spännande.

Men sen vet man ju inte vilka vägar som leder till återvändsgränder och vilka som faktiskt fortsätter vidare. Men det kan man ju inte veta förrän man når dit, så det är väl lika bra att njuta nu när man har flow.

Jo, sen har jag kommit på att jag var kär i Harald Treutiger när jag var barn. Bara en man som Harald kan leda ett program som 24 karat. Jajamen.

Igår körde jag bil sent på kvällen genom Stockholm, vilken frihetskänsla det ger en. Det är nästan inga bilar ute och inte heller några fotgängare. Man susar förbi alla trafikljus som nästan alla slår om till grönt när man kommer. Vägarna är tomma och man kan byta fil hur som helst. Man känner sig nästan som Batman måste känna sig när han åker Batmobilen genom skogen till garaget. Fast man åker genom stadsdjungeln och inte bland buskar och träd. Och jag blir inte ens irriterad när radion spelar Amy Diamond utan det blir nästan bra. Fast bara nästan.

Det som slog mig igår är dock att fler människor borde bära reflexer. För de flesta rockar och kappor är svarta. Och det är natten också.

Jag har några kvällsrutiner som jag tycker mycket om. Som att titta på Scrubs och läsa min mail. Eller att sticka i sängen och dricka en kopp te. Eller att fixa och plocka undan så att man vaknar i ett lugnt och städat hem. Den timmen som jag har för mig själv på kvällen i mitt lilla krypin gör mycket för ens helhet. Det är ett perfekt avslut på en dag, man hinner samla sig och sina tankar och känner sig nästan utvilad innan man gått upp. Det är viktigt, det här med ens egen tid. Nu ska jag sova.

På högstadiet och gymnasiet skrev jag ofta listor på saker jag skulle göra. Jag tyckte att jag var väldigt planerad och trodde alltid att dessa listor skulle innebära mycket effektivt arbete. Tyvärr blev det bara så att listorna gjorde mig mera stressad eftersom jag inte gjort en realistisk bedömning över hur mycket jag kan hinna på en dag. Det var himla frustrerande och jag slutade skriva listor.

För att få en överblick över allt som skulle göras inför det nya året och innan terminen så skrev jag återigen en lista. Men denna gång gick det bättre, jag har på bara två dagar prickat av allt på listan. Och då stod det mer än bara ”diska” på den. Jag känner mig mycket tillfreds med livet och mycket vuxen. Och den 18 ska jag till tandläkaren.

BMW gör just nu reklam för sin nya utrustning, night vision, där man genom ett litet fönster på bilens instrumentpanel kan se ut i natten och se saker man annars inte ser. Reklamfilmen påminner mig så mycket om när jag och Persson var på väg ner till Laholm. Jag hade somnat och vaknade runt klockan ett på natten. Då körde vi på en liten landsväg som slingrade sig genom en skog. Träden runt om kring var kala och bilens strålkastare gjorde att skogen såg ogästvänlig ut. Då tittar jag upp på himlen och ser ett underligt ljussken och jag tror verkligen för ett ögonblick att det är ett ufo. Jag hann tänka att nu kommer jag bli en av dem som ingen tror på, eller bara tror är galen men som själv är helt övertygad om vad man sett. Allt passade så perfekt in, natten, mörkret, skogen och avsaknaden av andra bilar så långt ögat nådde. Sen blev jag nästan lite besviken när jag insåg att det var en stor strålkastare som lyste upp molnen i höstnatten. Inte för att jag kan förklara vad en strålkastare gjorde mitt i natten, mitt i skogen.

Dessutom lyssnade på något radioprogram om en dansbandssångare som jag nu inte minns namnet på. Han var så överdrivet entusiastisk till sin egen musik att det blev otroligt komiskt. ”Man kan gråta till Thorleifs, man kan älska till Thorleifs, man kan gifta sig till Thorleifs” vill jag minnas han sa och vi skrattade så himla mycket.

Nu är julledigheten slut och det är 2007. Nu börjar allting om. Och man inser att det är ju såhär livet ser ut, runt, runt, runt. Denna känsla blir väldigt förstärkt just kring nyår, för efter klockan tolv är det bara en annan dag, fast ett nytt år.

Idag har jag dock varit mycket produktiv, på årets första dag. Jag har tvättat och diskat och städat och handlat lite mat. Och nu ska jag lägga mig i sängen och läsa min bok och sen är man tillbaka på jobbet imorgon igen. Så är det. Nu börjar det.