Att man som vuxen har ansvar för sina barn, det vet alla. När man är liten handlar det mycket om de praktiska sakerna som att mata, bada, klä och älska. Att vara en bra förälder och bra förebild. Att lära barnet att skilja på vad som är rätt och fel, ge dem en god värderingsgrund och till sist att lära dem att ta eget ansvar. När barnen blir större blir det svårare. När barnen själva räknas som vuxna blir det som svårast.

Har föräldrarna ansvar för sina barn när barnen är vuxna? Har föräldrarna samma ansvar att vara, säg, en god förebild när barnen är vuxna? Eller räknas man plötsligt som likvärdiga, som kollegor i arbetet som är livet, där var och en har eget ansvar för sitt liv och sättet man lever det på? Om jag har lärt mig att ta ansvar för mitt eget liv, ett ansvar med viss modifikation, är det då fritt fram för ens föräldrar att släppa på reglerna som lärdes ut till barnen? Vad kan man som barn göra när ett dåligt mönster anas?

Rollerna krockar. Den fundamentala basen på vilken man byggt sin egen individ är ju ens föräldrar, varför man tror att ens värderingar härstammar i direkt nedåtgående led från just dem. Men så märker man, tjugo, trettio år senare att man har svårt att förstå deras värderingar. De är ju inte desamma som mina värderingar. Vad hände på vägen?

Efter att jag slutade jobbet promenerade jag sakteliga hem genom parken, det är varmt för att vara sen november men kallt om händerna utan vantar. Skulle tvätta minst tre maskiner och frigöra golvyta där det legat kassar med tvätt, men jag var inte ensam om denna tanke. När jag kommer ner är samtliga tvättmaskiner upptagna och jag får traska upp med fylld tvättpåse. Istället roade jag mig genom att städa badrummet, titta på svensk fars från 1975 och baka småkakor. Sitter nu i soffan och dricker en kopp te och tittar på rapport och har det ganska trevligt i mitt eget sällskap. Undrar hur länge det kommer vara så?

Idag såg jag en man på Netto. Han satt på en bänk under anslagstavlan där kunder kan hänga upp lappar om jobb, en barnsäng till salu eller hundpassning. Han såg sliten och trött ut och han drack ur en blå termos. På bänken bredvid honom hade en en burk i en plastpåse. Jag undrade om han satt där och tog en paus innan eller efter han handlat. När jag gick ut igen satt mannen och läste ur en bok och det var först då jag såg att han hade en liten pirra framför sig med en brun kappsäck och en plastpåse fastsurrad. Nu såg han försjunken ut, som om boken gav honom en fristad. Då förstod jag att han satt där för att det var varmt och torrt. Själv går man in och vill ut så snabbt som möjligt, men för honom var den där bänken i entrén på Netto det bästa han hade just den där stunden. Och jag som bara längtade hem till mitt varma hem så att jag kunde krypa upp i min soffa och svepa en filt om mig. Det gjorde mig ledsen.

Såklart var det så mycket vackrare i verkligheten, men se så fin himlen var ikväll.

Idag är det återigen måndag. Idag kom det in en kvinna i tunnelbanan. Hon var helt klädd i svart och hade utsläppt kastanjebrunt hår som låg och vilade på hennes axlar. Det syntes att hon hade klätt sig medvetet och hon hade ett svalt men ändå varmt utseende. När hon satte sig ner plockade hon fram en termos och hällde upp en rykande dryck till sig själv. Om det var kaffe eller te kunde jag egentligen inte bedöma från platsen jag stod på, men jag får känslan av att hon drack grönt te. Där satt hon stillsamt med det lilla locket på termosen som kopp och gjorde tunnelbaneresan till en fikapaus. Sedan skruvade hon på locket igen och då steg jag av.

Den snön som kom imorse var ju ingenting, titta hur det ser ut nu, klockan åtta! Tjoho, vintern är här!