Inget nytt.
Hej. Jag har tyvärr inga vardagsbetraktelser att komma med idag, lovar att återkomma när jag har det. Ni får hålla er till tåls helt enkelt.
Tjohej.
Sockerdjävulen.
Jag gjorde ett test på Expressens hemsida. ”Är du sockerberoende” hette det. Jag tänkte, nu ska jag äntligen få svar på mina funderingar kring mitt sockerintag. Jag tryckte igång testet. Den ena underliga frågan efter den andra följde. ”Har du ett hemligt förråd av vitt bröd? Blir du arg om någon äter upp ditt hemliga förråd av flingor? Ljuger du om hur mycket sötsaker du äter?” Jag skrattade förnöjt medan jag klickade mig fram i testet, nej efter nej efter nej. Hemligt förråd av bröd? Herregud, finns det såna människor i verkligheten?
Tre ja på sexton frågor eliminerade såklart mig från riskzonen, jag var således inte sockerberoende. Och även om jag tyckte att testet var underligt utformat och helt klart inte riktade sig till människor med mitt förhållande till mat så var det ändå en sten som släppte, en bekräftelse att min intag av socker ändå var helt okej, ganska sunt i alla fall.
Men effekten av testet kom dagarna efter jag gjorde det. Helt plötsligt blev jag medveten om hur stort mitt beroende av socker egentligen var. Helt plötsligt åt jag en daim till frukost, hade socker i mitt kaffe och te (vilket jag aldrig har annars), ville ha honung i min redan smaksatta yogurt. Från att inte ens ha varit i riskzonen befann jag mig nu i sockerhelvetet. Helt galet, jag blev rädd för mig själv och var verkligen tvungen att behärska mig för att inte börja sleva vitt socker direkt ur paketet. Då förstod jag vad testet verkligen gick ut på, att göra smått sockerberoende människor trygga i sitt sockerintag för att sedan få de att löpa amok och sen vända sig tillbaka till expressen för att få råd i hur man botar sitt sockerberoende. Mycket smart.
Lördagkväll.
Vad sjutton har hänt med lördagkvällen? När jag var liten var denna dag fylld med en magi, det var en kväll som kantades av mat, godis, familjen i soffan och framförallt bra tv. Det var 24 karat, Det kommer mera…, Fångarna på Fortet och Gladiatorerna. Det var program som man som barn älskade och följde med stora ögon. Det var timmar man såg fram emot hela dagen och när klockan äntligen slog åtta och glasskålen låg i knät kändes det som om det roliga aldrig skulle ta slut.
Annat är det idag. Jag antar att en viss del beror på att man blivit äldre och har fått andra intressen och därför inte finner samma program intressanta som förut. Men en annan stor del beror faktiskt på att lördagkvällens tv har blivit kolossalt dålig. Om jag bestämmer mig för att vara hemma en lördagkväll så vill jag har superbra tv att se fram emot, sådär bra att man gått och myst hela veckan bara på tanken på att få krypa upp i soffan på lördagen och se den där fantastiska filmen, underhållande dokusåpan eller gripande dokumentären. Visst, jag kan hyra en film, men då går jag miste om den där härliga lördagskänslan, den där känslan av att nästan ha vunnit på lotto. Då är det sant som de säger, det var minsann bättre förr.
Tomma tankar.
Det finns saker som bara några vet. Det finns saker som bara några vet hur de ska hantera. Det finns människor som är delar av en själv. Det finns delar som försvinner. Det finns en röst i natten, en som lyfter luren på andra sidan, en som står stark när man själv vacklar. En som vet, en som förstår, en som är van, en som inte skräms bort. Det finns de som är som vanligt och de som förändrades. De som försvann, de som togs bort, de som valdes bort. Och de som är kvar. Tiden kapslas in, som färska bullar i en papperspåse.
Patrik Peter II
När jag i lördags öppnade ute i kaféet och höll på att plocka upp bröd i godan ro tittade jag ut genom fönstret och ser min favorit Patrik Peter gå förbi utanför. Och detta borde göra mig glad sådär på lördagsmorgonen, om det inte vore för det faktum att han gick hand i hand med sin flickvän. Och jag som trodde att vi hade nåt speciellt. Tji fick jag.
Veckan som gått.
Hejsan, hejsan, nu har jag återvänt från modemets värld. Har bott hemma hos mamma och tagit hand om min ängel, Lucas och mamma har ett långsamt, långsamt modem som inte uppmuntrar till bloggförfattande. Men nu är jag alltså tillbaka. Veckan som gått har inte innehållit så mycket mer än jobb och hundvaktande. Men jag måste säga att det har varit behagligt, som en semester från ens vanliga liv. Inte för att jag behövde en semester från mitt vanliga liv, men eftersom jag bodde hos mamma och tog hand om hunden blev det i alla fall en paus. Och i början suckade jag när klockan ringde och jag var tvungen att släpa mig upp och ut. Men när jag väl var ute märkte jag hur otroligt underbart det var, vilket fantastiskt sätt att börja sin morgon på, promenera i solen när det är lugnt och stilla och tyst och soligt och morgondisigt. Man blir harmonisk och lugn i själen. Och att varje dag höra de små tassarna mot golvet och köra ner sitt ansikte i hans mjuka, varma päls.
Nu är jag tillbaka hemma hos mig själv, det är trevligt att vara hemma i sina egna domäner men jag önskar att min lilla pälsboll var här med mig.
Patrik Peter.
Idag jobbade jag. När lunchrusningen precis satt igång tittar jag upp från mitt kaos bakom kassan och ser Patrik Peter, programledaren på Gomorron Sverige, som just samma morgon höll mig sällskap på tv:n. Han har ett otroligt behagligt sätt, eftersom han är så lugn och varm i tv när han presenterar rapport eller när han intervjuar gästerna i soffan. Det blir hans tur att beställa och jag blir som tolv år igen, för här står en människa som jag beundrar och är fascinerad av och som har en sån karisma mitt framför mig och ska beställa mat. Av någon anledning tänkte jag att jag inte får låta ögonblicket passera förbi, så smått generad säger jag ”Jag såg dig imorse.” VARFÖR säger jag detta? Jag förstår inte själv, vad jag menade att säga var såklart att jag tyckte att han var BRA i morse, inte bara att jag såg honom. Det märktes att han hört det typ tusen gånger, för han svarar på det mest älskvärda sättet ”Du har bra morgonvanor.” Då börjar jag fnittra som ett litet barn, och kan liksom inte skärpa mig. Och sen har ögonblicket passerat. Herregud, ibland är man inte riktigt så vuxen som man önskar. Men han är precis lika behaglig som person som han framstår på tv. Det är uppmuntrande.
