Idag beger vi, Josse och jag, oss söderut för att bevittna the biggest man in entertainment, Robbie Williams. Utförlig rapport kommer när vi återvänt. Tjohej!

När tjejerna och jag samlats hemma hos någon och vi behövt öppna en vinflaska eller marmeladburk och jag har erbjudit mig att försöka och sedan lyckats har en behaglig känsla spridit sig inom mig. Nu är det nästan allmänt känt inom gruppen att jag är den som har starka nypor som kan öppna sånt som inte andra kan. Jag tror att detta kan komma ifrån att Christian alltid öppnade sin snusdosa med en hand och att jag också ville lära mig detta och tränade tills det satt. Eller kanske ännu tidigare, från när jag skulle lära mig knäppa med fingrarna när jag var barn och då genom ihärdigt knäppande övade upp handmusklerna.

I alla fall, jag tror att anledningen till att jag njuter så av att höra mina vänner bekräfta att jag besitter denna egenskap är för att bland oss är jag den som kommer allra sist när det gäller fysisk styrka och uthållighet. Detta är inte för att jag är en klen varelse som man skall tycka synd om. Nej, det är endast för att jag är lat och slö och har noll tålamod, vilket inte går ihop med träning som ju helst skall utövas med jämna mellanrum för att ge resultat. Jag kan tycka om att utöva vissa sporter, men de gör jag för att de är roliga och om jag blir vältränad samtidigt är det bara en bonus. Tyvärr slutar det ofta med att jag inte utövar denna sport såpass ofta att jag någonsin blir vältränad, eller så hinner jag tröttna innan min kropp visar upp några som helst tecken på muskler. Detta är något jag är fullt medveten om och inte lider av, för det är ju så det är. Men just därför är det så roligt att veta att man faktiskt har starka nypor och att man får höra detta från mina vänner som jag vet är sjukt mycket mer vältränade än jag. Det är bekräftelse minsann.

Detta är ett ord jag av någon anledning fascineras av. Har i helgen fått det lite mer ingående förklarat och har skapat mig en väldigt visuell bild av begreppet. Just det här med diskbänk skapar vissa associationer, som disktrasa, Yes, smulor och grå aluminium. Och det är ju kanske inte det käckaste i livet, men helt klart oundvikligt och accepterar man det så tror jag nog att mycket av den livsstress man går och bär på släpper. Mer diskbänksrealism åt folket alltså.

Idag är det måndag. Igen. Och det är så här livet kommer att vara. Måndag efter måndag efter måndag efter måndag. Och däremellan andra dagar men alltid nystart på måndagar. Det är då man börjar fundera. Eller nej, funderingarna börjar alltid på söndagarna. Det är då jag funderar hur livet kommer att se ut, vilken väg jag ska gå, vilka val jag ska göra, vad kommer att göra mig lycklig i framtiden? Sen på måndagen så funderar jag kanske inte så mycket, utan snarare konstaterar. Ja, det är så här livet ju faktiskt är. Efter söndag kommer måndag. Oavsett om jag gjort rätt val eller gått rätt väg eller är lycklig och så kommer det att fortsätta resten av livet. För det är ju livet.

Jag känner att även jag ska dra mitt strå till stacken vad gäller detta VM alla pratar om. Jag är ingen stor sportfantast, för att inte nämna sportutövare, och kan inte säga att jag gick in i detta VM med särskilt stort intresse. Såklart vill jag att det ska gå bra för Sverige, men det är mest för att det är så trevligt att alla blir så glada då. Det är som om Sverige blir en enda stor familj där alla älskar alla. Dessutom kan alla prata med alla vid alla tillfällen utan att det blir det minsta underligt, något som är mycket ovanligt för svenskar annars. VM förenar folket helt enkelt. Det tycker jag om.

Imorse vaknade jag av en mardröm, inte en skräckfylld sådan, utan en sån där dröm där man gråter och skriker sig hes i panik och frustration till någon som bara skrattar bort ens olycka. Det finns inget värre sätt att börja sin morgon på, den där olustiga känslan stannar kvar i kroppen ett bra tag efter att man vaknat och fast man intalar sig själv om att det ju bara var en dröm som inte har någon grund finns det en del av hjärnan som envist håller fast att drömmen är sann på något sätt. Och så går man hela morgonen med två bråkande hjärnhalvor, en rationell och en känslosam. Det verkar vara temat för livet.

Idag såg jag på morgonnyheterna att det kommer regna imorgon.

Är det inte charmigt hur vissa säger ”vi ska gå och lägga oss tidigt så vi är pigg imorgon” istället för pigga. Mycket charmigt tycker jag.

Idag är en sån dag man önskar att man hade en takterass med utsikt över Stockholm, där jag kunde ligga i en hängmatta och dricka fruktsmoothies och lyssna på p3 och stadens ljud och njuta av solen och vinden och dofterna från alla mina blommor i balkonglådorna. Det vore himla härligt.

Tänk på alla människor man mött i sitt liv. Det blir en himla massa människor. Bland dessa finns de som kom att stanna i ens liv. Men dessa är ju en sådan självklar del av ens liv så de glömmer man nästan bort att uppskatta. Man tänker inte på att man en gång även mötte dem för första gången och att om man inte skulle mött dem då skulle ens liv se himla annorlunda ut. När man känt någon år efter år är det väldigt svårt att föreställa sig att den personen också var en främling en gång, precis som alla de man möter på tunnelbanan eller på Ica.

Sen finns de människor man mött som inte kom att stanna i livet, de man lärde känna för en dag, eller för en månad eller kanske till och med längre än så, men som sedan försvann ur ens liv, och på så sätt blev som en relik från en viss period i ens liv. På ett sätt kan jag tycka att det är fascinerande med människor man träffat bara för en kort stund, som hon jag delade bil med på Gillingebanan, eller han som hette Homer som jag pluggade Creative Thinking med på city college eller som Sophia som jag pluggade fem poäng filmvetenskap med. Människor som, trots deras korta närvaro, kanske påverkade mitt liv på ett sätt som gjorde att det ser annorlunda ut idag än vad det skulle göra.