När jag var liten såg jag Batman tillsammans med pappa och Sebbe. Jag tyckte den var spännande och jag och Sebbe hade Batman-feber i veckorna som följde. Såklart var filmen inte lika imponerande när jag såg om den igen, men den hade fortfarande en viss glans. En scen som skrämde slag ur mig när jag var liten och som fortfarande gjorde mig himla olustig är i slutet av filmen när människor går i parad och Jokern har fyllt alla jättelika ballonger som svävar över paraden med en farliga gas som gör att alla dör hysteriskt leende. Jag minns att det jag tyckte var obehagligast var inte att folk dog, utan att ingen visste att de snart skulle dö. De log och skrattade och var som lyckligast för att sedan andas in den farliga gasen och falla döda ner medan Jokern skrattade åt alltihopa. Vad som är som mest skrämmande är att man som vuxen inser den karga sanningen i detta.  

Man blir kär i en människas bästa sidor.

Jag tycker om dessa nya telefoner, där alla sms sparas, även de man själv skickat iväg. För dagen efter en lite för blöt kväll kan det verka lugnande att läsa de sms man skickade iväg kvällen innan och märka att de är ganska okej, inte så galna som man först fruktade. Och med stavningsprogrammet så är ju sannolikheten att man stavar rätt också ganska stor, hur fumlig man än är med tummen. Det är också tacksamt.

Så när man på morgonen går igenom gårdagkvällens äventyr med hjälp av mobilen och ser att man hållt sig ganska lugn och en viss ro sänker sig, kommer man plötsligt på de sms man skickade från vännens mobil… Ja, så kan det gå.

På vintern går jag nästan aldrig ut om jag inte måste. Jag spenderar de flesta kvällar hemma i min soffa och tittar på tv och njuter fullt av livet. Jag tycker om att vara hemma, det är ju som en fristad, man gör precis det man själv vill och fattar alla beslut alldeles själv.

På sommaren förändras allt. På sommaren blir jag lätt rastlös om jag inte har planer. Fast det är mer någon sorts förväntan än en stress, man vet att sommaren bara varar ett litet tag och man vill utnyttja den så mycket som möjligt. Inte solmässigt alla gånger, utan snarare aktivitetsmässigt. Och inte minst klädesmässigt. För det är ju på sommaren allt ska hända, allt det som man senare kommer att minnas tillbaka till när vintern är på ingång. Och den här tiden är också nästan den bästa, precis innan allt börjar, som den där känslan man får av reklamen på bio. Man njuter av den endast av den anledningen att man VET att efter den följer det man sett fram emot. Så är det nu.

Okej. I fredags var jag inte mitt käckaste jag. Jag kan idag konstatera att jag inte hatar mänskligheten längre. Jag hatar inte så mycket alls faktiskt, det är så destruktivt och sånt slöseri på energi. Energi som man kan lägga på annat, som till exempel måla en tavla eller baka en kaka. Alltså, I'm back in business.

Idag tror jag faktiskt att jag hatar hela mänskligheten.

Visst vore det härligt att som i ett avsnitt av Sex and the City, skrika "You broke my heart!!!" precis som Aidan gör när de två möts igen och Carrie kommer på att hon vill ha honom igen. Att bara skrika ut det och sen vända på klacken och gå därifrån och låta den andre förstå att han eller hon låtit något riktigt bra glida dem ur händerna.

Vissa dagar går ut på att vänta. Att vänta på det där tv-programmet, att vänta på att molnen försvinner, att vänta på den där bra låten på radio – att vänta på det där samtalet. Hur mycket tid har jag inte spenderat på att vänta. Det värsta är när väntan är förgäves. När man väntar på något som inte kommer komma. Eller än värre, när man väntar på någon som inte kommer att komma. Så jag ska sluta vänta nu. Det som händer, det händer oavsett om jag väntar eller inte. Enough is enough.

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Och det finns sommardagar och vinterdagar. Sen finns det de dagarna då det känns som att man kan göra allt. Dessa borde kanske räknas som en av de bra dagarna, tycker vissa, men jag anser att dessa dagar är något utöver de bra dagarna. Det är dagar när man vaknar och man fylls av ett oidentifierbart pirr i magen. Ofta karaktäriseras dessa dagar av att solen skiner, men detta samband är nog inget måste. Men mig har det dock inte hänt att jag vaknat med känslan av oövervinnlighet ner regnet hamrar mot fönsterrutan. I alla fall, ett pirr i magen, som sen sprider sig till resten av kroppen. Det liksom spritter och man känner att man vill dansa. Så man sätter på musik högt och dansar runt i lägenheten. Och det förstärker såklart den där härliga känslan. Musiken fyller varje por, som mamma brukar säga medan hon samtidigt höjer volymen på stereon till för mig nästan outhärdliga nivåer. Och man känner att idag, idag kan jag göra allt, idag är allt möjligt. Man tänker inte närmare på vad det skulle vara, det man skall åstadkomma, utan bara på möjligheterna.

Det värsta är att denna känsla snabbt försvinner, det är som om kroppen av misstag släppt iväg lite för mycket endorfiner, men snabbt inser sitt misstag och stänger av flödet. Och då plötsligt känns dansandet lite larvigt, man sänker musiken och går och borstar tänderna istället. Man tittar på sig själv i spegeln och tänker att man borde tvätta handdukarna och att snart tar tvålen slut och för ett ögonblick känns livet kanske lite tomt. Fast alla möjligheter som fanns där bara några minuter sedan finns ju fortfarande kvar. Men nu känns det inte lika lätt att greppa dem längre. Men imorgon är ju ännu en dag. Och om vi har tur så skiner solen igen.