En gång i tiden läste jag om något som kallas konformitet, som i stora drag betyder att människor väljer att följa andra människor i handligar, säg om en person börjar gå över gatan fast det är rött så är sannolikheten att andra skall följa efter ganska stor. Detta fenomen sker allt som oftast omedvetet, men ibland även medvetet, som när man tänker att när någon annan gör på ett visst sätt så är det sättet säkert rätt. Jag minns att jag tänkte att det är ju egentligen lite galet och bestämde mig att i framtiden, i den mån jag kan kontrollera det så ska jag handla på mitt sätt, alltså att tänka efter när beslut fattas på grund av konformitet. Jag kan inte säga att jag dramatiskt ändrat livsstil efter detta beslut, men ibland har mina handlingar varit annorlunda än om jag inte funderat kring det här.

Idag sattes min konformitet, eller skall jag säga icke-konformitet, på prov. Jag hade fått i uppdrag av min kära mor att besiktiga hennes bil. Efter att ha snurrat runt på parkeringsplatsen ett kort tag hittar jag till slut de platser som är reserverade för väntande bilar. Jag parkerar bilen framför en blinkande skylt där olika registreringsnummer dyker upp och således hänvisar olika bilar att köra in i antingen port ett eller två. Eftersom jag var där i god tid sitter jag lugnt kvar i bilen och väntar på att klockan skall bli tio och mitt registreringsnummer skall dyka upp på skylten. Det är när jag väntar som jag märker att alla förare i de bilar som står parkerade bredvid mig går ur sina bilar och går in genom en dörr, för att snart komma tillbaka och sätta sig i sina bilar igen. Instinktivt tänker jag, att det kanske jag också borde göra, men DÅ sätter mitt kritiska tänkande igång och jag analyserar situationen. Vänta nu här, varför ska jag behöva gå in, jag VET att jag har en tid bokad klockan tio och på den blinkande skylten framför mig visas de registreringsnummer som är på tur och mitt sunda förnuft säger att jag skall vänta tills mitt nummer dyker upp. Så lugnt sitter jag kvar. Jag tänker att de andra förarna som går in kanske är osäkra på om de kommit rätt och så tänker de att de ska göra som alla andra. Men inte jag inte!

När klockan börjar bli kvart över utsatt tid börjar jag känna mig lite besvärad där jag sitter och väntar i bilen. Alla andra, även de som kommit senare än jag har redan fått åka in. Nej, nu kan jag inte vänta längre, så nu går jag in. Väl därinne får jag förklarat för mig varför mitt registreringsnummer inte dyker upp. Jag är på helt fel plats. Ut till bilen och fortkörning till rätt ställe och andfått förklara för rätt besiktningsman varför jag är tjugo minuter sen. Allt slutade dock bra, men jag känner nu att jag nog måste omvärdera det här med konformitet.  

Våren är här, solig men blåsig. Ansiktet blir rödmosigt av sol och vind och den friska luften gör en trött. Men våren är här, och med den alla förhoppningar om sommarens äventyr. Det är nu livet börjar om.

Det är något specifikt med filmmusik, det är som om filmens hjärta fångats i några ljudspår. Och detta kan man ta med sig varthän man går. Det är på något sätt en ingång till filmens värld, en hemlig port som öppnas. Det blir som soundtracket tills ens eget liv, där man går på gator och torg med musiken spelandes i öronen. Man önskar man kunde ta några danssteg här mitt på trottoaren, eller svinga sig kring en lyktstolpe och det skulle bli lika charmigt som på film. Men det vet ju alla att det inte är och man besinnar sig. Fast på tomma gator kan jag inte besinna mig längre, utan måste tralla med fast jag vet att det låter förskräckligt när det kommer ut. Och jag tänker, skulle detta var film så skulle någon titta ut genom sitt fönster och höra mig tralla och skratta och sen skulle han stöta ihop med mig i affären och då skulle han säga, jag hörde dig gå på gatan och tralla igår. Och jag skulle bli generad och sen skulle vi ha sällskap hem och han skulle säga vill du komma med upp på en kopp kaffe. Och det skulle jag göra och för att mjölken jag köpt inte skulle bli dålig skulle jag lägga in den i hans kylskåp. Sen skulle vi prata om allt möjligt och när det var dags för mig att gå hem så skulle jag såklart glömma mjölken i hans kylskåp. Så nästa dag skulle han komma förbi med den och då skulle vi skratta lite generat båda två och veta att nu var det vi. Men nu är livet inte film, så istället går jag där och trallar och det enda folk tänker, om de tänker något alls, är att där går den där galna kvinnan igen. Men om det är jag lyckligt oviss, för jag går bara med min film i huvudet.

ps. idag har jag tvättat ALLT i min tvättkorg. Vilken tillfredsställelse!

Idag vaknade jag av att det regnade. Jag hörde stora droppar falla på fönsterblecket med jämna mellanrum och jag bestämde mig för att dra täcket över huvudet och sova vidare. För regn tycker jag inte om. Jag vet inte när det förändrades, för när jag var liten älskade jag regn. Jag kunde till och med gå ut och promenera i regn, men slutade med det när jag märkte att grannarna började titta konstigt. Och även om jag nog var lite konstig som barn ville jag ju inte att alla skulle veta det. I alla fall, det regnade när jag vaknade och det var inte en bra start. Jag sov vidare och när jag vaknade nästa gång hade det slutat och det var kanske ännu värre. För nu vet jag att allt är blött och kallt och rått därute och himlen är täckt av en gråvit sörja som påminner om för hårt vispad kaksmet (råkade vispa lite för länge igår när jag bakade, därför denna jämförelse…). Men det är klart, det är dessa dagar som gör att man njuter så mycket när solen skiner, så jag får väl acceptera vädret.

En annan grej, På stan kommer nu på torsdagar. Vad är det för påhitt? På stan är ju min fredagsnjutning, inte torsdagsnjutning. Förändringar, ja, jag vet inte, jag.

okej, jag är tom tom tom i huvudet ikväll. det måste vara allt socker jag ätit. eller nåt.

Nu bär det iväg.