I början: engagemang och exaltation. I slutet: sist prioriterad och inte uppmärksammad. Men ändå ska jag försöka tänka att det inte beror på att jag framkallar dessa känslor när någon lär känna mig. I början verkar jag spännande men sen märks det att jag ju inte alls är det. Och då drar de. Fasiken, jag kämpar verkligen med att inse att mitt självvärde inte förändras av någon annans beteende. Men det är svårt. Så satans svårt. För vad var så spännande i början som sedan försvann om det inte var nåt jag gjorde?

Det finns en man som vandrar Stockholms gator. Han har nog inget hem, han har missbruksproblem och förmodligen psykiska problem också. Han går med ryggsäck och han går alltid lite snedböjd. Han mumlar och pratar hela tiden, ibland höjer han rösten och låter aggressiv, ibland pratar han bara för sig själv, ner i marken. Jag har sett honom i nästan alla stadsdelar. Han har även kommit in på Vurma. Då brukar han köpa en kopp kaffe och sätta sig ned vid ett bord med jättemånga rör socker. Sen sitter han där tills vi stänger. Och pratar och pratar. En gång började Nathalie prata med honom, jag hörde det in till köket. Och jag förundrades över att de kunde ha ett så normalt samtal men hon lyckades nå fram till honom i mumlandet.

Så häromdagen såg jag honom vid Björns Trädgård. Han hade samma kläder, samma ryggsäck, samma böjda hållning och mumlade för sig själv. Skillnaden var bara att den här gången satt han på en cykel. En ny grå mountain-bike. Det var en så lustig syn. Jag antar att han inte köpt cykeln utan att den var införskaffad på annan väg. Men det såg ändå mycket roligt ut. Det blev ett möte mellan två världar. För nån gång hade han lärt sig cykla. Och så kom han en dag på en cykel.

I början trodde jag att det syntes att jag inte hörde hemma här på den södra ön. Men nu fattar jag ju att det är här jag hör hemma. På nåt sätt känns det som om jag smälter in. Och det där hävdelsebehovet jag trodde skulle dyka upp och plåga mig kom liksom aldrig. Konstigt hemma känner jag mig. Det är härligt. Sen tror jag att det faktum är kvarteren är så oupptäckta ökar min trivsel. Här på söder kan jag gå vilse, vilket jag gjorde häromdagen. Sånt är roligt. Men såklart hittar man rätt mycket snart, för det är ju ganska litet. Men roligt att bara traska omkring och se vart man hamnar.

Andra saker kan också ändra sig. Ena dagen finns det nån som vill laga mat till en och ta hand om en och en annan dag är telefonen ekande tyst. Så söder har blivit mer mitt medan söderbon inte är min längre.

Jag tycker om kaffe och på söder finns Svart Kaffe. De har goda smörgåsar och steril inredning. Det sterila brukar inte tilltala mig men där gör det det. Jag ser framför mig hur jag sitter där och läser. Och känner mig hemma. Skall bli trevligt att lära känna en ny stadsdel.

Det är måndagkväll. Fast det skulle kunna vara söndag. För imorgon är det första dagen på terminen. Imorgon börjar jag en ny kurs. Det är alltid en speciell känsla även om jag den här gången kommer känna de flesta. Men de jag tycker bäst om är inte där vilket gör att det blir lite tomt. Men det går det också, man hittar en ny plats för sig. Men såhär halv tolv innan första dagen på terminen har jag druckit mig en stor kopp mjölk och ätit två smörgåsar. I öronen har jag veckans nya kärlek, Band of Horses. Jag har pratat med Bengt idag och det gav mig ett visst lugn. Jag har pratat med pappa och känner mig redo för flytt på lördag.

Jag känner mig fylld av förväntan. Morgonens oro är som bortblåst och det är jag tacksam för. Nu sätter det igång. Jag är fullt medveten om att prestationsångesten och stressen kommer att ligga över mig när uppsatsen skall skrivas, jag vet att jag kommer att tvivla på mig och min förmåga. Men det ligger framför mig för nu känns det lugnt. För som bekant ordnar sig saker.

Jag är inte insatt i indiepop. Eller britpop. Jag kan inte namn på varken filmer eller skådespelare eller regissörer. Eller på band, låtnamn eller skivbolag. Jag kan inte redogöra för varför jag tycker en bok är bra. Jag kan inte redogöra för de senaste lästa kursböckerna, inte ens i stora drag. Jag är inte häftig eller sval. Jag hänger inte på Debaser. Jag är inte vän med de rätta människorna i min bransch. Jag kan inte design på varken möbler eller kläder. Jag känner mig osäker på Söder. Jag är rädd för att min osäkerhet syns. Vilket gör att jag blir än mer osäker. I nya grupper blir jag lätt nervös. Inte när jag kan välja att vara ensam, som när jag börjar en ny kurs eller går ensam till ett kafé. Men när jag går med någon annan blir jag vansinningt nervös. Du, jag tror inte det här kommer att funka. För jag är så osäker. Och det enda jag vill veta är om du tänker likadant.

Nu är min vän Josefin tillbaka från sin resa till Bangladesh. Och när hon kom hem pratade hon så intelligent om landets tillstånd, sociala system och ekonomi att jag kände att jag var tvungen att arbeta hårt med att hänga med. Jag imponeras av hennes förmåga att se stora samband, se hur saker påverkar varandra. För det kan inte jag göra. Jag är däremot expert på att se smått. Navelskåderi kallas det. Det kan jag minsann. Och vända upp och ner på saker så att de tillslut betyder det motsatta.

I alla fall, eftersom hon är min trognaste läsare skall jag skriva tre inlägg på raken ikväll. Det här är nummer två.

December och januari har hittills varit ett enda stort sjok av ångest. Herregud, är det mörkret, är det bristen på snö, är det min flytt, min skola, min framtid, mitt liv? Jag är satans trött på min hjärna nu. Och jag är satans trött på att ifrågasätta mig själv. Kan vi bestämma här och nu att jag duger som jag är? Allt som kommer ur min mun och träffar mina nära och kära lämnar en otrygg plats och hamnar på en trygg plats. Kan vi säga så? Det är okej att säga att man blir ledsen när någon ställer in. Det är okej. Det är inte ett oattraktivt drag. Det är okej. OKEJ. Nu får det vara nog. Nu får det fanimej vara nog.

Imorn stiger en ny Maria upp.

Jag sitter och läser i Maskinskrifter av Friedrich Kittler. Denna bok har varit min fiende tills alldeles nyligen. Jag förstod inte mycket av det jag läste men kämpade vidare. Han skriver bland annat att ”den som helt enkelt bara följer en bokstavsföljd har ännu inte uppnått någon förståelse, utan har endast fått förutsättningarna för förståelse” och jag kände mig mycket träffad. För jag hade inte nått förståelse, inte med Kittler, inte med McLuchan och framför allt inte med Deleuze och hans idé om kontrollsamhället. Men så skriver Kittler vidare att förståelse kräver att man läser något två gånger. Så jag lyssnade och lydde. Satte igång att läsa igen. Och nu plötsligt föll så mycket på plats, jag förstod så mycket mer. Nu kommer denna lilla historia till sin ände. För när jag kommer till slutet av kapitel två har Kittler tagit med ett utsnitt ur Botho Strauss bok Tillägnan, där en mening lyder: ”Det gav honom en känsla av ombonad trygghet att vara en bland tjugo miljoner pliktförgätna tittare som liksom an själv overksamma bevittnade samma händelser i samma sändningsbur, i samma isolering.” Och jag slås av en härligt varm känsla. I denna blogg för mer än ett år sedan hade jag ett inlägg om hur dag-TV får mig att känna mig mindre ensam. Vi kanske börjar förstå varandra nu, jag och Kittler.

Jag borde sova mera.

Jag borde betala tv-licens.

Jag borde äta bättre.

Jag borde träna. Litegrann i alla fall.

Jag borde städa oftare.

Jag borde lugna ner mig.

Jag borde se mer Godard.